Då var man ensam.. Jippie hade jag tyckt förut, men inte alls nu. Jag är inte van att vara själv. Fast, som tur är så har jag ju Saga här. Men hon är inte alltid så kul, eftersom att hon mest bara sover och sover just nu. Jocke är borta förtillfället, och jag har inte sån stor koll på när han kommer tillbaka. Sånt som märks, eller hur? Jag håller fortfarande på och ställer mig i kö på, seriöst, varenda jävla lägenhet i Umeå. Men, jag har en känsla av att de kommer ta tid. Men, medans jag väntar, så ska jag försöka komma på vad jag vill med mitt liv. Jag har ju miljoner drömmar, men, ja, det är så svårt. Förbannat svårt om jag ska vara ärlig..

Ibland är livet bara som en jävla bergochdalbana, visserligen inte alls lika kul alla gånger. Och att vissa saker ska vara så förbannat knepiga. I och för sig är jag en bra mycket starkare person nu, än var jag var förut. - Tack och lov för de. Jag kan inte låtsas tänka positivt hela tiden, som vissa andra. Det är sjukt störande då vissa håller på. Yuck, blää, för de. Näe, jag har en del att ta igen i denna bloggvärld. Lets go..