Nu är filmen slut och jag har ingenting att göra. Egentligen borde jag försöka att lägga mig i tid, eftersom att jag ska vara på värdelösa arbetsförmedlingen i morgon klockan 9. Det känns seriöst så himla onödigt så det är inte sant. Mötet kommer förmodligen ta ca 10 minuter, om ens de. Näe, onödigt!

Seriöst så har jag för mycket tankar i mitt huve, så jag har svårt att koncentrera mig på nånting. Jag blir så förbannad över att de aldrig kan hända mig nånting bra? Det kommer hela tiden saker som tar mig längre och längre ner, och jag är less på det nu. Hela tiden ska de kännas som att de är en jävel som hugger en kniv rakt i hjärtat. Det ska hela tiden vara nånting som känns jobbigt. När fan ska de egentligen vända? Inte för att låta egoistisk, men jag tycker faktiskt de är min tur att för en gångs skull, vara den som är glad. Jag är värd de.