Back to reality

Först och främst så måste jag bara skriva GRATTIS till Marie som fick sin lilla flicka i fredags. Så himla söt, och snart kommer jag förbi och pussar på er allihop!

Nu är jag alltså hemma. Och de känns inte kul alls. Skulle kunna ha stannat där nere i något år minst. Men, nu sitter man här i den urtråkiga lägenheten. En snabb update och vad jag har haft för mig kommer här;

Fredag; Väckarklockan ringde halv 6, och jag pallrade mig upp. Packade de sista och vandrade sedan ut till Mia och Fredrik. For till Sundsvall, satte oss på bussen och där satt vi i några timmar tills vi var framme i Sthlm. Yrade runt lite med alla tunga väskorna, innan vi tog tåget mot Västerhaninge. Där vi träffade Emma och Carro. Mia hade såklart lovat Emma att följa med till Nynäshamn för att peirca sig. Så de var bara att fara dit. Väntade i närmare en timme innan de var klart, och vi kunde fara tillbaka till Västerhaninge för att gå hem till Mias morbror. På vägen dit, vilket kanske bara var några hundra meter, så höll Mias mamma på att se oss två gånger. Som tur va, hann vi gömma oss bakom buskar och hus. Så, de vart en riktigt överraskning då vi kom till Mias mamma senare på kvällen. Lotta kände inte igen Mia först, men hon såg att de va jag. Hah, ja. de går inte att skriva så mycke mer om den kvällen, för då vet jag inte riktigt hur länge jag får sitta här och skriva. På denna kväll så hände allting mellan att sitta intryckt i backluckan på en volvo till att skratta så att man håller på och tuppar av. Vi kom inte i säng förrän klockan passerat halv 4 på natten. Jävligt skönt va de och sova iallafall.

Lördag; Var tvungen att kliva upp tidigt, eftersom vi skulle in till stan och verkligen shoppa satan. Vilket vi också gjorde. Vi satt inte mycket denna dag vill jag lova. Hade också turen att klampa in på Derby och få sig lite autografer av några spelare i A.I.K - me love liksom. Och ja, jag skrattade så jag höll på att dö flera gånger..

Ja, kort sagt. Den här helgen har varit den bästa på jag vet inte hur länge. Hur va de du sa Mia, på 20 år och 3 månader? Så mycket skratt. Minnen för livet helt enkelt.. Slänger upp bilder senare. Har ärligt talat ingen ork nu. Är ju tillbaka till den tråkiga vardagen igen..Usch!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0