Sendrag, riktig smärta

Det känns som att jag inte har gjort nånting idag på jobbet. Efter vi var klar i morse, så satte jag mig vid datan och fixade med en jävla massa papper, så att det vart ordning och reda på i princip alla papper som vi använder dagligen. Nu ser man iallafall vad som ska göras och när. Plus att man slipper allt de jävla kladd som var på alla papper innan. Jag slutade klockan 15, men jag vart kvar till nu. Eftersom att jag och mamma åkte samma bil i morse, och jag vägrade gå hem då det verkligen spöregnade (endast för att jag inte hade min jacka med mig). Så istället tog jag och sprang på löpbandet på jobbet medans jag väntade på att mamma skulle sluta. Då jag sprang, så fick jag sendrag i vänstra benet. Det gjorde så jävla ont, så jag trodde nästan att jag skulle dö där ett tag. En riktigt jävla smärta.

Precis då jag klev innanför dörren, så ringde Jocke. Vi surrade en stund, och jag blir lika glad varje gång han ringer. Jag kan inte riktigt förstå att det är 3 veckor sen jag sa hejdå till honom i morgon. Tiden brukar kunna gå snabbt, men nu? Den verkar stå still. Jag jobbar nästan varje dag, för att få tiden att gå. Jag tycker faktiskt att han har varit borta tillräckligt länge nu. Endast 3 månader och 1 vecka kvar, ungefär.

I morgon har jag bara en sak att göra, och det ska jag göra också. Skiter i vad som händer sen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0