Det är jobbigt att hela tiden gå runt och ha en klump i magen, att inte veta vad som kommer hända härnäst, eller att när det väl händer hur allt kommer att vara då. Blir det bättre, blir de sämre? Jag blir tokig av alla dessa tankar. I tisdags kortade jag av min dag på jobbet, och sen for jag in till stan. Med mig hem fick jag min man. Det var så otroligt härligt att ha honom hemma, över en natt. Det var länge sen jag sov så skönt.  Att sen vakna igår morse och se att han låg där, det kändes ju alldeles toppen. Igår fyllde han år, 23 år. Kan inte förstå att han bara var 18 år då vi började träffas. En liten skit bara. Tyvärr var han tvungen att åka tillbaka redan igår eftermiddag, så det kändes trist. Sen under kvällen, då jag hade kommit hem, så ringde han. Det var inte riktigt ett sånt samtal jag hade väntat mig, att det skulle gå så fort. Även fast vi har väntat, och väntat. Men är det verkligen dax att få den där skiten ur världen nu? Är det våran tur att ha de bra sen? Att kunna slippa tänka på den skit som varit och hoppas att det en gång för alla är över? Min man, min bästa vän, min kärlek. - Always by your side, I love you.

Ja, ni andra har de väl lika bra som vanligt.. Jag tror jag går och lägger mig..