High on life

Kan ni förstå att sommaren snart är slut? Jag börjar få lite smått panik över de. Jag tycker det har gått alldeles för fort. Men hela sommaren ha varit så bra, när jag väl kommit över den värsta deppfasen i mitt liv (typ..). Jag mådde inge vidare alls. Utan mina fantastiska vänner, hade jag nog fortfarande mått som jag mådde. - Ni är guld värda! Fan, vad jag älskar er!

Jag ska försöka börja jobba igen nu, inte fullt ut, men lite grann. Det känns, konstigt. Jag vet inte hur jag kommer funka. Jag vet bara att jag kommer vara lite här och där. Lägenheten är uppsagd nu, och nu planerar jag min framtid. Hur komma den se ut? Vad kommer att hända? Kommer jag klara de? Jag är fri, jag gör vad jag vill. Jag har vuxit som människa, och jag känner mig fit for fight igen. Att mamma är borta, det går inte för mig att acceptera. Hon var min bästa vän, den jag kunde prata med, den jag alltid ringde, den som alltid hjälpte mig. Hon gör de fortfarande, det vet jag, men hon är inte här hos mig. Ingen kan förstå, ingen kan förstå den smärtan. Mamma, min fina mamma. Vackrast och bättre än alla andra! <3

Sommaren 2010, är lite kvar av den och jag ska njuta av varje sekund som är kvar.


It ain´t me, babe

Nu har jag hakat efter igen då det gäller bloggandet. Men egentligen hade jag tänkt skriva igår, för jag lovade min fina moster det, men det kom lite annat ivägen. Så det blir nu istället, och jag antar att det går minst lika bra? Jag har nästan precis vaknat, och jag vaknade av att världens sötaste ringde och väckte mig, då blir man glad. Fast just då tyckte jag bara att det var jobbigt för jag har på nått sätt råkat vända på dygnet. Har svårt att somna, ligger och vrider på mig miljoner gånger innan jag lyckas lägga mig på ett bra sätt. Vet inte riktigt hur det ska gå när jag ska försöka börja jobba igen? Nåja, det visar sig.

Jag har behövt den här tiden för mig själv. Med mina vänner, jag har varit hemma hos pappa och faktiskt tänk på mig själv, gjort det jag har velat. Jag känner att jag faktiskt är på rätt väg, men att det är en låååååång bit kvar innan jag kan säga att jag mår bra.

Jag har tänkt att jag ska hälsa på mamma snart också, jag känner att det är dax. Än har jag inte varit där, för jag har inte orkat. Men nu, känns de som jag har samlat på mig lite kraft för att klara av det. Jag saknar dig mamma, varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Livet är inte samma sak utan dig. I love you, forever.



Vackraste mamman, och hon är min!


RSS 2.0