Alltså, det är sjukt. Hur snabbt allting kan ändras egentligen? Jag blir så arg på mig själv vissa dagar. Vad fan har jag haft att klaga på förut? Jag menar, jag har haft världens bästa mamma hos mig jämt, i 21 år, utan att jag ens har insett det. Och såklart så ska man inse det, då hon har gått bort. Varför har jag haft världens ångest förut för? Vad har jag egentligen haft att klaga på? Den frågan ställer jag mig minst 100 gånger per dag nu.

Tack och lov har jag världens bästa pappa här, hos mig, vid min sida. Och det är jag så otroligt tacksam över. Jag försöker också att hela tiden tänka på att mamma är här också, fast jag inte kan se henne. Hon är i himlen, och jag är kvar här. Och jag ska klara det. Jag måste hela tiden tänka så, för annars så skulle jag lätt bryta ihop. Det är jobbigt att se pappa ledsen. Jag önskar jag kunde göra nånting för att allt skulle bli bra. Men det går inte. Eller de går, men det kommer ta tid. Det kommer rinna många, många tårar till. Och det är orättvist. Hoppas också att pappa tänker på att han inte är ensam. Mamma sa alltid att jag kunde inte fått en bättre pappa, och det är sant, så jävla sant. Mamma i himlen, och pappa här hos mig.

Jag älskar er, föralltid!