Jag har ångest. All skit som hänt under dom senaste åren, äter upp mig från insidan. Vissa dagar är jag tillräckligt stark för att orka putta bort ångesten som kommer smygandes eller bara pang boom, andra dagar inte. Jag har försökt många gånger att förklara hur det känns, men jag kan inte riktigt sätta ord på det. Det är en obehaglig känsla, det gör ont, jag tappar lusten för allt. Jag vet att det är många som inte tar det på allvar, och tycker att det bara är att rycka upp sig, göra nånting åt saken. Vet ni hur trött jag är på att höra de?

Om de nu hade varit så lätt, ni tror inte jag hade gjort det då? Tror ni att jag vill känna såhär? Ni tror inte att jag försökt i flera år att komma ur den här skiten? Det har jag gjort, men än har jag inte hittat rätt så att jag slipper de helt. Jag försöker hela tiden. Ni förstår inte vilken jävla käftsmäll ni ger mig, när ni säger att jag ska rycka upp mig. Ännu värre är de då ni jämnför mig med andra. Jag är jag, jag vill inte vara någon som jag inte är, jag gör mina egna val. Jag stör mig på att ni verkar tycka att ni är bättre, att allt ni gör är rätt. Jag tycker absolut inte som er, och det står jag för.