Jag har sovit så jäkla mycket i natt. Helt sjukt. Så jag antar att den nya sömnmedicinen funkar som den ska. Runt 22 igår slocknade jag, och sov i ett kör till klockan var 8 i morse, men var trött som jag vet inte vad och somnade om till 10. Just för tillfället känner jag mig ganska utvilad, och därför ska jag ta mig ut på en promenad.

Jag hade lust att väga mig nu i morse, men vågen funkade inte. Så jag få vänta tills jag är hemma hos pappa. Sist jag vägde mig så låg jag på 56kg. Men jag är inte nöjd än, så några fler ska bort!  Jag börjar kl 15 idag, och jag tycker det är ett himla kul ställe jag hamnade på. Det känns som att jag har varit där jättelänge och personalen som jobbar där är så bra. Jag och en tjej som jobbar där satt och prata om silikon och diverse operationer, och hon hade precis gjort en operation. Hon sa en sån bra sak, "Vill man göra det, så ska man skita i vad alla andra tycker. Om det är nånting på min kropp som jag är missnöjd med, så är det väl bättre att jag gör nånting åt de än att gå och vara missnöjd och olycklig resten av livet". Så sant! Jag längtar tills jag har råd och kan göra de. Jävlar i mig!

Ja, promenad varé ja!

MAMMA <3

Vart jag än kollar så står de morsdag, glöm inte bort din mamma, till världens bästa mamma, ge din mamma nånting fint på morsdag, mamma, mamma, mamma, mamma överallt. Igår köpte jag en morsdag present till min mamma, men jag måste gå med dessa jävla tunga steg till hennes grav. Jag får inte ge min mamma en kram, jag får inte träffa henne, jag får inte skratta tilllsammans med henne, jag får inte se henne, jag får inte prata med henne och fråga om råd. Jag får bara stå och se hennes namn på en gravsten och de känns som knivhugg i hjärtat varje gång jag ser den och hennes namn där. Jag får lämna sakerna där, jag får inte veta vad hon tycker.

Det går inte att förklara hur mycket jag saknar min mamma. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne eller önska att hon vore här. Flera gånger när jag har velat berättat nånting för henne har jag tänkt att jag ska ringa henne, och tar upp telefonen. Men kommer på i samma sekund att det inte går.

Jag skulle göra allt, för att bara få en kram och höra min mammas röst eller hennes skratt.

Det är svårt att vara glad och tänka positivt, för så fort det är nånting som känns bra eller att man börjar att se ljusare på saker och livet i allmänhet, så får man en sån jävla käftsmäll så att man faller tillbaka. Ett litet steg fram och hundra steg bakåt.
Hur länge ska de ta?

Livet är... ja, jag har inte upplevt så mycket mer än att de bara är orättvist.Nu har de hänt igen. Och de finns inga ord.. fyfan
Vila i frid, jag hoppas att du har de bättre nu och hälsa mamma <3

Jag hann aldrig säga de,
men tack för allt du gjort för mig,
jag älskar dig, mer än jag kan förklara.
Du fattas mig, och jag behöver dig.
Det gör ont, att du inte finns här längre..

Världens finaste mamma.

........when you went away

Jag är så jävla trött på att ha de såhär. Jag orkar inte med de. Jag är så jävla medveten om att jag är negativ i stort sett hela tiden. Det förstör mitt liv. Flera år, flera dagar.. som bara försvunnit.
Jag har en lång väg att gå, men kommer jag att ta mig enda fram?

Jag vet inte om jag orkar..

Idag är ingen bra dag.

Mamma, jag behöver dig hos mig. Jag skulle ge allt...

Är de inte helt fantastiskt? Fan, solen får iallafall mig att må bättre. Jag har det jobbigare med ångesten under hösten/vintern. Jag skulle ge allt, för att få slippa den helt. Fan, va den förstör för mig! Men idag känns de som att de kommer bli en bra dag, och jag orkar inge annat. Jag har varit vaken sen cirkus 4, och klockan halv 6 klev jag upp. Klockan närmar sig halv 8 och jag har precis varit ute på en morgonpromenad med minigrisen, som inte alls var lika pigg som jag.

Gick nere vid vattnet, och solen värmde och bra musik i öronen. Det var lövley!
Nu blir de en snabb dusch, en kopp kaffe, göra mig klar för skolan och sen vandra dit. Har bara kort dag idag, och sen ska jag njuta ännu mer av solen och förmodligen plugga ikväll.

Snart kommer min fina prins hem också!

Mamma - I wonder if you´re proud of me now.
You are always with me

Skadad som man har blivit av både blogg och facebook, så vet jag att jag har tänkt flera gånger att jag måste skriva nånting här. Jag vet också att det är tråkig och att man blir irriterad, när man själv inte har nånting att göra och fastnar vid datan och kollar runt på massa skit, och då ibland nån blogg, och så har den människan inte skrivit nånting sen sist man var in. Men jag är inte bättre själv tydligen, så jaja!

Idag är de måndag och redan 2:a maj. Det är knäppt att de redan är maj. Jag tyckte att april liksom bara försvann. Nåja, fort gick den iallafall. Jag vaknade för ett tag sen, och nu tänker jag dra på mig kläder och ta mig en promenad. Skolan börjar inte förrän kl 13 idag, och det är alltid lika skönt att inte behöva kliva upp tidigt på en måndag morgon. (Okej, även slippa de på en tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag eller söndag också)

Sen sist? Ja, vad har jag egentligen gjort? Inte speciellt mycket. Världens finaste har varit hemma och gett mig kärlek, och så är de inte så länge tills han kommer tillbaka igen. De är fan i mig lycka, och jag mår hundra gånger bättre då jag har honom nära. Skolan rullar på, fort går de där också, och halvtrist är det om jag ska vara ärlig. (Går de bra att jag skriver så? Men ojdå, nu har ni nånting att prata om igen :)! )Nadja ligger och snarkar på min soffa, medans vi kollar efter ett eget place åt henne i denna vackra stad. Ja, typ så har det väl varit.

Promenad nu, sen dusch och frulle!
Mamma, without you I´m lost..



Hazel, finaste du.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig.
Jag älskar dig, och tack för allt du gör <3!