VÄRLDENS BÄSTA PETRA, HELT ENKELT!

Jag har suttit och försökt logga in här på blogg.se hur länge som helst. (Okej, inte hur länge som helst, men ett bra tag iallafall) Och jag blir så irriterad då det inte funkar, då jag väl tänkt skriva. Jaja, nu går det ju iallafall så det är väl lika bra att passa på.

Dag 7, i denna lista då. Var förresten ett tag sen jag skrev på den, men vad gör de? Ni kanske inte bryr er iallafall? Alltså, jag ska skriva om min bästa vän. Jag vet inte om jag bara har en, för jag är så lyckligt lottad att jag har flera stycken. Men först och främst, så är det mamma som står högst upp på listan.

Mamma: Min allra bästa vän. Du fanns alltid där, du gjorde alltid allting för mig, ställde alltid upp. Jag är ärligt talat inte hel utan dig. Men som jag skrivit tidigare, så ska jag klara de här för din skull. Jag ska göra dig stolt. Vila i frid, älskade, fina, underbara mamma. Jag saknar dig, varje dag så de gör ont.

Mia: Sen vi började i 7:an har du alltid varit som en syster för mig. Vi kan bråka, jag kan bli tokig på dig, vi kanske inte pratar med varandra på flera dagar, veckor. Men vi vet vart vi har varandra ändå. Jag vet att jag kan berätta allting för dig, och att de stannar hos dig. Söta syster, förevigt och föralltid, så är det bara.

Hasse: Älskade Hazel, älskade älskling. Sen jag träffat dig nu igen, så har du hjälpt mig så otroligt mycket. Du har funnits vid min sida när jag varit ledsen, du har hjälpt mig upp från botten och fått mig på fötter igen. Du gjorde hela sommaren underbar, du fick mig att se framåt istället för bakåt. Och nu är du min, min, min, min. Jag kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt för allt du gjort för mig. Jag älskar dig!

Emil: Min lilla mulm. I 7:an kom också du in i mitt liv. Och jag har så mycke minnen tillsammans med dig. Det är sjukt vad mycket vi har gjort tillsammans. Jag är glad att du fortfarande finns kvar, efter allt dumt jag gjort. Men det visar ju bara att du är en äkta vän, och dig vill jag aldrig mista ur mitt liv!

Marie: Eller rättare sagt, Märy. Finafinafina människa. Du är en av dom ärligaste människor jag känner, och det är så lätt och prata med dig. Du har stöttat mig, du har hjälpt mig, gett mig råd. Och trotts att jag varit "borta" ett tag, så finns också du kvar. Sen beundrar jag allt du gör. Du är mamma till världens sötaste flicka, och du gör ett kanon jobb. Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg dig hålla din dotter i din famn. Ni två, betyder oerhört mycket för mig!

Dessa människor har en stor plats i mitt hjärta, och dom är mina bästa vänner. Fast alla mina vänner, är dom bästa. Och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om varenda jäkel, men nu "valde" jag ut dom här. Jag kanske inte alltid har behandlat mina vänner så bra, men de har varit mycket problem förut. Men nu, nu vet jag verkligen vad som är viktigt här i livet. Jag sviker aldrig någon av mina vänner igen, aldrig någonsin.

Ni är mitt liv

Jag skrev inget igår, men tiden fanns inte. Jag pluggade i stort sett, hela dan. Iallafall hela kvällen, och nu kommer jag faktiskt inte ihåg vad fanken jag gjorde mer igår (??) - störigt, det står helt still. Aja, nu ska jag alltså skriva det jag har ätit idag, och det går ganska fort.

Frulle; Naaada
Lunch; Räksallad alá äckel ICA, kind off
Middag; Honungsmelon, och nej, inte en hel jävel

Jag har haft fullt upp idag. Tidigt morgon idag. Hjärtat ringde och väckte mig strax efter 6, klev upp och tog en promenad med Sagis. Sen gjorde jag mig klar och knatade iväg till skolan. Temadag smitta/smittspridning, ett jäkla surrande och skrivande. Efter de snabb lunch, lite läsning av massa anteckningar och sen var de avstäming på en uppgift. Slutade, drog iväg och tränade med flickorna en timme. Kom hem, direkt ut på prommis med Saga igen. Och NU, sitter jag här, nyduschad, och dragit på mig mina myskläder. Jag är trött. Men, ska ta bilen och fara hem till Katten och plugga ännu mer nu.

Ikväll när jag kommer hem, ska jag mysa ner mig i sängen med lilltjejen och så ska jag kolla på Sons of Anarchy, jag är fast. Så jävla bra. Synd att hjärtat inte är här hos mig bara. Men snart så är han hemma igen, några veckor. Men jisses, va skönt det ska bli att få ha honom hos mig ett tag!

Mamma - Du är min ängel <3

Idag är det farsdag, och jag är hemma hos pappa! - Grattis fina pappa!

Första veckan i skolan är avklarad, och jag tycker det verkar jättebra faktiskt. Det känns som att jag gjort rätt nu och att det kommer gå bra. Trivs i lägenheten gör jag också, och än så länge så är inte Östersund så hemskt som jag minns de. Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle komma tillbaka till den där stan. Men, men. Jag har inget internet i lägenheten än, och jag håller på att bli tokig över de. Men det kommer snart hoppas jag!

Nu sitter jag och lyssnar på musik och håller på och tvättar. Ska faktiskt ta och städa lite här hemma åt min käre far, och sen ska jag bjuda honom på middag. Egentligen så gillar jag inte alls att laga mat, och jag kan verkligen inte heller, men det är väl bara att bita ihop och försöka.

Senare ikväll far jag tillbaka till stan, och får med mig sällskap också. Det gillar jag, för efter den här veckan kommer de bli klent med sällskap av denna människa, tyvärr. - Du gör mig så jävla glad!

Du får mig att skratta, du får mig att må bra.
Du får mig att tänka på annat än allt de jobbiga.
Du får mig att vilja kliva upp på morgonen, du får mig att orka.
Du betyder så mycket för mig, fina du.
Tack för att du är du!

Mamma, varje sekund utan dig gör ont.

Det trodde ni inte va? - Att det skulle gå ganska så snabbt mellan mina inlägg. Tji fick ni!

Idag är de lördag, och jag var uppe runt 6 i morse. Inte för att jag ville, var pigg och inte alls kunde sova mer. Utan för att jag jobbar. Första helgen är de nu, och det känns lite konstigt. Men jobbar med bra(iga?) människor så det rullar på. Dock så saknar jag mamma exakt hela tiden (som jag gör hela tiden annars också..), men vi brukade ofta jobba helgerna tillsammans. Jag och mamma var ganska olika på jobbet. Jag ville göra saker och ting klara fort och att de skulle bli riktigt gjort, medans mamma såsade på ibland och kunde bli tvär less och göra nått helt annat (om hon inte fick sina peppande lessryck och gjorde sakerna tusen gånger snabbare än nån annan). Fan, vad jag saknar dig mamma. Du fattas mig hela tiden. Satan.

Jag blir ibland så arg över att de kunde få hända, att någon (om de ens finns någon, -ursäkta, dum jävel, däruppe) som röck dig ifrån mig alldeles för tidigt. Jag behöver min mamma, som alla andra.

I tisdags var de en jobbig dag. Mammas födelsedag. Jag var för första gången ner på graven, och jag vet inte hur många tårar som rann nerför min kind. Det gjorde så ont att se hennes namn på stenen, så jävla ont. Det går inte att förklara. Det är bara så fruktansvärt jävla fel.

Och i måndags byggde jag på min tatuering på ryggen, till minne av min fina mamma. Åh, vad jag önskar du vore här...

Du fattas mig, mamma.
Men vart jag än är, så är du alltid med mig!

Okej, jag erkänner. Jag är värdelös på att blogga nu förtiden. Även fast jag sitter vid datan så kommer jag mig aldrig riktigt för med att skriva nånting. Jag tror de (som det oftast) är fantasin som sätter stopp. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva helt enkelt.

Nu sitter jag iallafall hemma hos pappa, och lyssnar på musik. Just nu lyssnar jag på Matisyahu - One day, och jag lessnar aldrig på den låten. Tänk att en låt kan väcka så mycke minnen? Det blir troligtvis en tidig kväll ikväll. Jag jobbar i morgon. Det blir en heldag i morgon. 7-16.30, och jag gruvar mig en aning faktiskt. Inte för att det är en lång dag i sig, utan för att jag är rädd för att det ska komma för mycket känslor i min skalle, för mycket minnen. Men jag ska försöka, för jag klarar tydligen mer än vad jag tror att jag gör.

Sen sist jag skrev har de hänt en hel del. Men det känns som att jag inte är på hugget av att skriva ner allting jag gjort. För egentligen är det inte så intressant för er andra att läsa? Men jag kan skriva och berätta att igår så var jag och tittade på en mysig lägenhet och nu ska jag snart flytta igen! Det känns så skönt. Som att det börjar gå mot rätt håll, att jag har en del planer som jag vill klara av, som jag vill fixa. Sakta men säkert, så kommer jag att få ordning på mitt liv. För första gången på mångamångamångamånga år, så tänker jag faktiskt på mig själv i första hand. Och jag känner att jag verkligen är värd de, jag är värd att det ska gå bra nu för mig!

Mamma, du anar inte hur mycket jag älskar dig!

Kan ni förstå att sommaren snart är slut? Jag börjar få lite smått panik över de. Jag tycker det har gått alldeles för fort. Men hela sommaren ha varit så bra, när jag väl kommit över den värsta deppfasen i mitt liv (typ..). Jag mådde inge vidare alls. Utan mina fantastiska vänner, hade jag nog fortfarande mått som jag mådde. - Ni är guld värda! Fan, vad jag älskar er!

Jag ska försöka börja jobba igen nu, inte fullt ut, men lite grann. Det känns, konstigt. Jag vet inte hur jag kommer funka. Jag vet bara att jag kommer vara lite här och där. Lägenheten är uppsagd nu, och nu planerar jag min framtid. Hur komma den se ut? Vad kommer att hända? Kommer jag klara de? Jag är fri, jag gör vad jag vill. Jag har vuxit som människa, och jag känner mig fit for fight igen. Att mamma är borta, det går inte för mig att acceptera. Hon var min bästa vän, den jag kunde prata med, den jag alltid ringde, den som alltid hjälpte mig. Hon gör de fortfarande, det vet jag, men hon är inte här hos mig. Ingen kan förstå, ingen kan förstå den smärtan. Mamma, min fina mamma. Vackrast och bättre än alla andra! <3

Sommaren 2010, är lite kvar av den och jag ska njuta av varje sekund som är kvar.

Det är redan den 25 maj. Jag börjar redan få panik för nästa månads räkningar. Jag har knappt något jobb nu innan jag går på mitt vik för sommaren. Hur ska jag kunna klara mig? Jag hatar pengar, jag hatar att jag behöver pengar, jag hatar ångesten över att inte ha några pengar. När jag väl går på mitt vik, så kommer jag inte ha många lediga dagar, det känns tufft och passen är väldigt långa. Men jag antar att jag inte ska klaga? Jag kommer iallafall veta att jag klara mig i augusti och septemper.

Om lite mer än en vecka fyller jag år. Förut tyckte man att det skulle bli kul att fylla år, men jag tycker de är jobbigt. Man blir ju bara äldre och äldre, och det får jag också panik över. Jag har ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor och det känns som om man måste ha klurat ut de snart. Jag har ingen aning om vart jag skulle kunna tänka mig att bo, att faktiskt försöka känna sig hemma och trivas. Men, det får jag fortsätta tänka på ett tag antar jag?

Jag önskar mig pengar, pengar, pengar, pengar, och lite mer pengar.. tack...

Mamma, vackrast av alla! <3