Evig kärlek

Du och jag hade ett tag tillsammans redan då vi var 14-15 år. Det pirrade i magen, hjärtat slog det extra slagen varje gång jag såg dig. Dina kyssar och underbart mjuka läppar längtade jag efter jämt. Men det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss den gången. Det fina tog slut och vi missuppfattade varandra och till slut så gled vi ifrån varandra helt och hållet.

I flera år pratade vi knappt med varandra, vi träffades knappt. Det få gånger vi hördes av under de åren går att räkna på en hand. Vi levde helt olika liv, även fast dom liknade varandras på något vis. De få gånger då vi såg varandra, möttes våra blickar och jag vart alldeles varm i hela kroppen av att se in i dina glittrande ögon. Det har alltid varit någonting speciellt, nånting med dig som alltid har funnits.

Jag har ljugit och förnekat för mig själv, inte öppnat mina ögon ordentligt. Men efter en gång då vi träffade varandra, efter det att mamma hade gått bort, började jag förstå en del saker. Den gången, satt vi i timmar och pratade om allt möjligt. Jag kände att du lyssnade, att du förstog, att du brydde dig. Jag tänkte på dig, jag saknade dig, jag längtade efter dig, varje dag efter den kvällen i början av 2010.

Några månader gick och under den tiden var vi båda med om en hel del saker. Men, på kvällen den 3 juli träffades vi igen. Jag hade då sett allting i svart, varit längst ner på botten under en längre tid och jag hade faktiskt ingen ork kvar att försöka komma därifrån. Men när jag såg dig, ljusnade det lite. Sen den kvällen, har jag haft dig vid min sida. Jag har haft ditt stöd, jag har haft din axel att luta mig mot och din famn att känna mig trygg i. Att jag fick tillbaka dig in i mitt liv efter alla år, räddade mig ifrån att ge upp.

Den sommaren tillbringade jag dag och natt i smyg tillsammans med dig. Jag gick för förstå gången på rosa moln. Jag vågade inte riktigt tro på allt de fina, att det kunde kännas och vara så underbart. Kärlek har aldrig i mina ögon varit så fint. Den 20:onde november, blev de du och jag igen. Och allting känns så rätt, så otroligt bra. Jag har aldrig varit så kär och för första gången är jag lycklig.

Jag vill aldrig mista dig ifrån mitt liv igen. Det du och jag har, känns rätt. Du får mig att skratta, du gör mig glad, du ger mig så mycket kärlek och du stöttar mig genom mina tunga dagar. Du betyder så otroligt mycket för mig och ärligt talat så vet jag inte hur jag skulle klara mig utan dig.

Mamma; Jag hoppas du ser.. <3












In a blink of an eye

 

I never got to say goodbye

So fast so far
You were gone too soon
You're part of me
And I'll never be
The same here without you

You were always there
And like a shining light
On my darkest days
You were there to guide me

Oh I miss you now
I wish you could see
Just how much your memory
Will always mean to me

I love you, always
Mamma <3

Inte illa pinkat va?

När de inte finns så mycket att göra, då hamnar jag ofta i min egna värld som är fylld av en massa saker. Tankar kring allt möjligt, minnen som är både bra och dåliga, drömmar som jag har och en hel del annat. Jag har funderat på att kanske skaffa en ny blogg eller, så kan väl nån vara sååå snäll (schyssta, kom igen nu.. snygging där!) och göra om min för jag har totalt glömt bort de mesta av allt pillergöra och jag har för mycket i skolan för att ta mig tid till att ägna sisådär 1...2.. möjligen 3 veckor till att försöka själv.

Jag är så dödligt less på att se hur min blogg ser ut. För den har gjort de, i nästan 2 år. Och jag kommer ihåg att jag satt och pysslade med en ny desing själv då så den fula, urtråkiga, misslyckade skiten som nu har suttit där en tid är egentligen bara en "tills den riktiga är klar".  Men sen mamma dog har jag som inte direkt haft nån lust, till nånting. Jag höll på hela tiden förut, så gott som. Lekte massa i photoshop, bloggade, ritade och framför allt så var min kamera med i stort sett hela tiden........Åh..

Nu hamnade jag i min lilla värld, jag återkommer..

Mamma, när vänder de?
It´s a living hell...


Obeskrivligt

Jag skulle kunna göra vad som helst..

Jag älskar dig mamma
och jag behöver dig.

Saknaden gör så ont...


Big love, long time

I söndags fyllde jag år. 23 år. Jösses. Jag fattar inte hur tiden har gått så fort. Det kändes nyss som jag fyllde 15 och fick min dag förstörd av en idiot. Nåååja, det var då. Förra året, var hela året tufft, varje dag var jobbig mer eller mindre. Jag kunde inte le en endaste gång, utan att verkligen behöva anstränga mig.
I söndags fick jag en bra dag, och de tack vare min fina pojke. Birsta, shopping, sol och mys på dagen och tatueringar och mys på kvällen. Helt perfekt faktiskt.

För ett år sen, var jag deppad och mådde så fruktansvärt dåligt, jag var långt ner, på botten. Allt var svart och jag hade ingen ork. Men jag försökte att orka, jag försökte låtsas att jag klarade mig, jag försökte anpassa mig efter alla andra och jag försökte göra så att alla andra mådde bra och glömde bort mig sjäv, som vanligt. Till slut bröt jag ihop, jag orkade inte längre.

Jag bodde i Sollefteå med Jocke ett tag, började på 2 nya jobb. Allt hade gått så fort sen mamma dog och jag hade nog inte riktigt fattat vad som hade hänt. (Nog för att jag inte riktigt förstår de nu heller..) I stort sett hade allting bara gått åt helvete hela året, men jag blundade och låtsades att inte se, som jag egentligen hade gjort alldeles för länge. Mina ögon öppnades för en kort sekund, och Jocke och jag gjorde slut. Jag blev sjukskriven över sommaren. Till en början så var jag bara hemma hos pappa. Jag träffade ingen, pratade inte med någon och ångesten var jobbigare än på flera år. Deppad, ledsen hela tiden. I ungefär en hel månad så "gömde" jag mig från allt och alla, jag gjorde ingenting.

I juli träffade jag en människa, som jag känt i flera år egentligen, men som jag nästan inte haft kontakt med alls sen jag gick i 9:an. Endast träffat honom då och då. Han har alltid varit speciell för mig, men jag vart annorlunda och var mitt uppe i massa skit och ignorerade väldigt många som inte alls hade gjort mig nånting under flera år. Jag träffade honom och efter varje gång jag fått pratat och sett honom, så kände jag mig lättare och gladare. Han lyssnade och han förstog mig, han hjälpte mig att ta ett steg i taget och inte vara längst ner på botten. Jag var med honom i stort sett hela tiden, dag och natt. Han fick mig att börja orka, försöka och se framåt. Jag kände mig glad och jag kunde skratta på riktigt första gången på länge. Det tog ett tag, fast egentligen visste jag de hela tiden, att jag tyckte om honom. Mer och mer för varje dag. Jag hade tuffa dagar, men han hjälpte mig igenom dom. Han fanns verkligen där för mig. Han fick mig att känna nånting jag inte känt förut.

Till slut, den 20:onde november för att vara exakt, blev de han och jag. Min Hasse, min fina prins. Jag känner mig så glad över att veta att jag har en sån fantastisk pojkvän. Jag får massa kärlek och han får mig fortfarande att må bättre och bättre. Han förstår mig som ingen annan. Jag har sagt de förut, men jag kommer aldrig kunna tacka honom tillräckligt för allting han har gjort och gör för mig. Dom tuffa dagarna kommer fortfarande, men jag vet att jag klarar av dom. Jag vet att jag har ett stöd nu, som jag aldrig haft tidigare. 

Alltid är ett starkt ord. Men då det gäller denna pojke, så kan jag säga att han alltid kommer att betyda väldigt mycket för mig, obeskrivligt mycket, vad som än händer. För mig är han livsviktig. Jag vet ärligt talat inte vart jag hade varit idag om jag inte hade träffat honom. Jag älskar dig, föralltid.

Tack, för att just du finns i mitt liv.





Mamma



Finns inga ord..

Vart jag än kollar så står de morsdag, glöm inte bort din mamma, till världens bästa mamma, ge din mamma nånting fint på morsdag, mamma, mamma, mamma, mamma överallt. Igår köpte jag en morsdag present till min mamma, men jag måste gå med dessa jävla tunga steg till hennes grav. Jag får inte ge min mamma en kram, jag får inte träffa henne, jag får inte skratta tilllsammans med henne, jag får inte se henne, jag får inte prata med henne och fråga om råd. Jag får bara stå och se hennes namn på en gravsten och de känns som knivhugg i hjärtat varje gång jag ser den och hennes namn där. Jag får lämna sakerna där, jag får inte veta vad hon tycker.

Det går inte att förklara hur mycket jag saknar min mamma. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne eller önska att hon vore här. Flera gånger när jag har velat berättat nånting för henne har jag tänkt att jag ska ringa henne, och tar upp telefonen. Men kommer på i samma sekund att det inte går.

Jag skulle göra allt, för att bara få en kram och höra min mammas röst eller hennes skratt.

Det är svårt att vara glad och tänka positivt, för så fort det är nånting som känns bra eller att man börjar att se ljusare på saker och livet i allmänhet, så får man en sån jävla käftsmäll så att man faller tillbaka. Ett litet steg fram och hundra steg bakåt.
Hur länge ska de ta?

Livet är... ja, jag har inte upplevt så mycket mer än att de bara är orättvist.Nu har de hänt igen. Och de finns inga ord.. fyfan
Vila i frid, jag hoppas att du har de bättre nu och hälsa mamma <3






Jag hann aldrig säga de,
men tack för allt du gjort för mig,
jag älskar dig, mer än jag kan förklara.
Du fattas mig, och jag behöver dig.
Det gör ont, att du inte finns här längre..

Världens finaste mamma.


Jag vet de är trist

Skadad som man har blivit av både blogg och facebook, så vet jag att jag har tänkt flera gånger att jag måste skriva nånting här. Jag vet också att det är tråkig och att man blir irriterad, när man själv inte har nånting att göra och fastnar vid datan och kollar runt på massa skit, och då ibland nån blogg, och så har den människan inte skrivit nånting sen sist man var in. Men jag är inte bättre själv tydligen, så jaja!

Idag är de måndag och redan 2:a maj. Det är knäppt att de redan är maj. Jag tyckte att april liksom bara försvann. Nåja, fort gick den iallafall. Jag vaknade för ett tag sen, och nu tänker jag dra på mig kläder och ta mig en promenad. Skolan börjar inte förrän kl 13 idag, och det är alltid lika skönt att inte behöva kliva upp tidigt på en måndag morgon. (Okej, även slippa de på en tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag eller söndag också)

Sen sist? Ja, vad har jag egentligen gjort? Inte speciellt mycket. Världens finaste har varit hemma och gett mig kärlek, och så är de inte så länge tills han kommer tillbaka igen. De är fan i mig lycka, och jag mår hundra gånger bättre då jag har honom nära. Skolan rullar på, fort går de där också, och halvtrist är det om jag ska vara ärlig. (Går de bra att jag skriver så? Men ojdå, nu har ni nånting att prata om igen :)! )Nadja ligger och snarkar på min soffa, medans vi kollar efter ett eget place åt henne i denna vackra stad. Ja, typ så har det väl varit.

Promenad nu, sen dusch och frulle!
Mamma, without you I´m lost..



Hazel, finaste du.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig.
Jag älskar dig, och tack för allt du gör <3!




Göteborg

Jag och Nadja gjorde en liten impuls resa, och hamnade här i Sveriges mysigaste stad. Jag behövde verkligen komma bort ifrån allting och bara kunna släppa alla måsten för en stund. Jag har börjat tänka på tok för mycket på allting. Jag tycker de är för mycket just nu, jag hinner inte med, tappar helt lusten för allting. Och hur jag än försöker så räcker ingenting till. Jag trivs egentligen inte med skolan, och hur dom lagt upp allting, helt värdelöst, klassen is fucking boring, och Östersund kommer alltid vara Östersund. Jag önskade att jag kunde ta lägenheten, och placera den här istället. Söka ny skola. Börja om. Ja, jag vill flytta hit och det kommer jag göra också. Vet bara inte, hur jag ska planera saker och ting.

Jag vill att Hasse ska vara klar med sitt nu, att han ska komma hem. Jag vill inte vara ifrån honom. Han får verkligen mig att orka med de dagar då jag känner att det är som jobbigast. Det är han som lyssnar och förstår, när ingen annan hör. Det är han som ser på mig när det är något som är fel, utan att jag behöver säga nånting. Det är han, som jag inte skulle kunna vara utan. Jag kommer aldrig kunna förklara mina känslor som jag har för honom. Jag kommer aldrig kunna tacka honom för allting han gjort för mig. Jag älskar honom. Jag är kär!



Mamma, du fattas mig <3

Welcome to my silly life

Sitter hemma i lägenheten nu. Jag har åter igen haft en jobbig dag. Och jag vill helst bara lägga mig under täcket och inte röra mig ur fläcken förrän ångesthelvetet är borta. Det kanske är jobbigt, irriterande and so on, då jag skriver såna här saker? Men, ni, gott folk, då är de bara för er att stänga ner skiten och göra nånting annat. Fast de är klart, ni (och erat perfekta liv) ska ju också ha nånting att klaga över. Så klaga på, så gör jag också de. Fast innan ni öppnar eran lilla (äckliga) käft och klagar över nånting som har med mig att göra, så önskar jag faktiskt att ni fick känna så som jag gör bara för en stund, vara med om saker som jag varit med om, så kanske ni skulle ha den minsta lilla förståelse över en pytteliten del iallafall.

Iallafall så fyller min fina underbara flicka hela 3 år idag. Tack älskade flicka, för att du lyssnar då ingen annan hör! Mami loves u, always <3 Och snart kommer H tillbaka, och tänk att han verkligen står ut med mig! Jösses <3

MAMMA, kom tillbaka!
Jag behöver dig hos mig...



Underbar och vacker

Idag är det torsdag. Hela den här veckan tycker jag har varit som en enda lååååång dag. Jag kunde inte sova nånting natten emot tisdag, och inte fan kunde jag sova mer än ungefär 2 timmar natten mot onsdag även fast jag var mer död än levande och runt 5 på morgonen så kom Saga och hoppade upp i sängen och klev rätt på mitt ansikte, på kinden. Ja, det gjorde ont och jag vaknade och kunde inte somna om. Jag hade faktiskt ställt klockan på halv 8, för att jag skulle kliva upp och fara in till stan. Men var uppe på benen vid 6 redan.

Ja, jag var trött som fan, mådde illa och hade ont i skallen. Men åkte iallafall in till stan. Inne i stan runt 10 och for ut till flyget för att hämta upp min fina. Det var så skönt att få krama om honom igen. Vi var båda två mer eller mindre halvdöda, så vi åkte direkt ifrån stan och for hem till pappa. Ungefär det enda vi gjorde igår var att mest ligga och småglo på tv, mysa och prata massa skit. Jag har saknat honom, och nu är jag så glad över att ha honom nära mig. Tänk att en sån himla underbar och vacker människa bara är min?

Mamma- jag saknar dig, och önskar du vore här <3



H, jag tycker så mycket om dig!


Älskade mamma

Maybe I didn't treat you
Quite as good as I should have
Maybe I didn't love you
Quite as often as I could have
Little things I should have said and done
...I just never took the time




Ibland vet man inte vad man har, förrän man förlorat det.
Jag älskar dig mamma.
Det har jag alltid gjort, och kommer alltid göra.


Min kärlek

Jag har haft underbara dagar tillsammans med dig.
Du gör mig glad, du får mig att skratta,
Du får mig att orka med livet,
Du gör mig stark

Jag älskar dig och tack för att du är min!
Det finns ingen som du




1 år sedan du lämnade mig

Tänk att de gått ett år. Ett helt år utan dig. Jag kan inte förstå det. För ett år sedan vid den här tiden, visste jag inte nånting. Men du var redan borta. För ett år sedan var sista gången jag pratade med dig, kramade dig och skrattade tillsammans med dig. Jag visste inte då jag for hemifrån att det skulle vara sista gången jag fick se dig, höra dig, eller känna lukten av dig. Jag visste inte att de skulle vara sista gången jag fick träffa dig, mamma.

Sista dagen på ett jobbigt och jävligt tufft år. Det gör lika ont idag, som det har gjort hela tiden. Jag måste lära mig leva med smärtan, vilket jag inte riktigt tror jag gjort än. Kommer jag nånsin att göra de?

Jag kommer aldrig glömma dig. Jag kommer aldrig att acceptera att du togs ifrån mig. Jag kommer att sakna dig i resten av mitt liv. Varje dag utan dig, gör ont. Att inte få ha dig kvar hos mig mamma, det är inte rättvist.

Jag behöver också min mamma hos mig.

Jag älskar dig, mer än ord kan beskriva.
Du är min ängel.








Några dagar senare

Ja, idag är det måndag. 4 dagar kvar till julafton. Tiden går fort, fast de känns som att den står still. Jag gruvar mig faktiskt för julafton. Jag har hatat julafton sen morfar gick bort, och nu är det första julen utan min mamma. Det kommer aldrig någonsin bli samma. Nyårsafton kommer aldrig bli samma sak. Det här året att varit tufft så in i helvete, men det har också varit bra stunder.

Jag har mist min mamma, försökt att få saker och ting att funka iallafall, tårar har runnit, jag har gått ifrån ett 5-årigt förhållande som har varit både bra och dåligt, jag har flyttat, jag har varit nere på botten, varit sjukskriven, jag har upptäckt att jag har världens bästa vänner, sommaren var underbar, jag träffade fantastiska H som fick mig att få tillbaka livslusten, sena kvällar och mycket skratt hela sommaren, flyttat än en gång och har börjat plugga. Ett år fyllt med både hat, smärta, glädje och kärlek.

Jag hade aldrig klarat av de utan min fina pappa, min släkt, mina underbara vänner och min älskade H. Ni betyder allt, och tack för erat stöd och allt ni gör för mig. Jag älskar er.

Mamma - Jag ska leva för dig, jag ska klara det för att jag vet att du är med mig. Du är saknad, du kommer alltid att vara den bästa. Jag saknar dig, förstår du det?



Jag älskar dig
Jag önskar att du kunde komma tillbaka.
Du är världens bästa mamma.


Dag 03 – Mina föräldrar

Mina föräldrar. Min pappa och min mamma. Gifta i 20 år.

Pappa; Min pappa heter Ronny, han jobbar med sitt eget företag. Bärgar bilar, lagar bilar what so ever, jag är inte så himla insatt i de om jag ska vara ärlig. Han är världens bästa pappa. Det finns ingen annan människa som ställer upp för mig så som han gör. Han är också en av dom starkaste personerna jag känner. Vi båda två har haft ett tufft år. Det går sakta, otroligt sakta, men vi har iallafall kommit en liten bit. Och jag hade inte klarat mig utan min pappa. All kärlek i världen till honom <3 !

Mamma; Vart ska jag börja? Det finns så himla mycket som jag skulle kunna skriva om min underbara mamma, Mayvon. Min bästa vän. Alltid ställt upp, alltid hjälp mig, alltid funnits vid min sida. Dag som natt, sommar som vinter, år efter år, alltid. Men jag har inte henne kvar hos mig nu. Den 31 december 2009, lämnade min mamma detta liv. Jag känner mig inte hel utan henne. Jag saknar henne, så det gör ont. Att inte kunna prata med henne, skratta tillsammans med eller åt henne, att inte kunna dela saker tillsammans med henne mer, det gör så jävla ont. Den smärtan, kan nog ingen ens föreställa sig. Jag tänker på henne varje dag. Det är många gånger jag har tänkt "Jag måste berätta de för mamma" men sen har jag kommit på hur verkligheten ser ut och att de inte går. Visst, jag kan prata med henne. Men jag kommer inte få nått svar, jag kommer inte få se henne igen, jag kommer inte få ha henne hos mig igen. Jag och mamma kunde bråka riktigt mycket, vi kunde gå varandra på nerverna. Men jag hoppas att hon vet, att jag har älskat henne sen första stund och kommer alltid att göra.

Det spelar ingen roll hur lång tid det har gått, hur lång tid de kommer gå. Smärtan av att inte få ha min mamma hos mig, kommer jag få leva med i resten av mitt liv. Jag kommer måsta lära mig leva med smärtan och saknaden av min egna mamma. Min mamma, min bästa vän. Världens bästa människa.


Här är hon, min mamma.
Himlens vackraste ängel


Dag 01 – Presentera mig själv

Okej, det är väl kanske dax att börja med det här nu. Till veckan kommer jag troligtvis få till internet hemma hos mig (om det inte kommer jävlas såklart) - men jag håller tummarna. På de här sättet så kommer nog min blogg hålla igång ett tag till..

Jag ska alltså presentera mig själv nu. Jag har alltid haft svårt för att skriva om mig själv, för jag får liksom aldrig till nånting bra. Men, Petra heter jag. 22 år (och ja, jag har redan börjat fått åldersnojja), bor just nu i Östersund med min staffetjej Saga, där jag förmodligen kommer att tillbringa minst ett år. Trodde aldrig att jag skulle flytta tillbaka till denna stan, men tji fick jag, här är jag igen. Jag har precis börjat plugga igen, efter några års ledighet ifrån skolböckerna. Jag flyttade hemifrån första gången när jag var 15-16 år, och flyttade faktiskt då till Östersund. Gick gymnasiet på Wargen, Barn och fritid i 3 år. Studenten- 07 och jag har nog aldrig varit så lycklig som jag var just den dagen.

Starten i Östersund då vart inte direkt som jag hade tänkt mig. Hamnade lite fel och problem hit och dit, men det löste sig till slut. Bodde till en början med Mia, men flyttade sen till egen lägenhet och sen flyttade jag ihop med min dåvarande pojkvän. I cirkus 5 år höll vi ihop, genom allt. Och då menar jag allt. Men nu i sommar så gick vi skilda vägar. Efter mina 22 år på denna jord, så har jag lärt mig att aldrig ta någonting för givet. En dag kan allting vara försent. Man har bara ett liv, så lev här och nu.

Det får räcka så, mer behöver ni inte veta just nu.



Heart shaped box

Jag måste verkligen ta en paus i städandet. Och då passar det ju ganska bra med att sätta sig här och skriva några rader? Jag är ledig hela dagen idag, och det känns skönt. Och såklart firar jag de med att städa. Det är just då jag städar som jag tycker att de här huset är enormt stort, men bara då. Annars är det lagomt.. typ..

Vaknade runt 9 i morse, och sen dess har jag hinkat i mig massa kaffe. Jag börjar känna av kaffekicken, så nu får jag lugna mig ett tag. Idag är de (redan) 21 oktober, och snart flyttar jag till stan. Jag får lägenheten från den 1 november och kanske kan jag börja flytta in nästa helg. Jag längtar efter att få nått eget, faktiskt. Jag har ju bott med Joakim sen jag var 17-18 år, och hann inte bo själv så länge i den lägenheten jag hade då innan han flyttade in. Men det blir nog bra. Till veckan ska jag ut på jakt efter en ny soffa. Det jobbiga är att jag vet exakt hur jag vill att den ska se ut, och hur mjuk och skön den ska vara att sitta i. Men om de finns någon som passar in? - Det vet jag inte än, men jag ger mig fasiken inte.

Tatueringen är så gott som läkt nu, och jäklar vad den har kliat. Så jag kanske slänger upp en bild snart, så ni få se mästerverket. Jag är nöjd. - Och ja, pappa, även fast du inte vill så kommer det bli fler. PUSS

Nu hörde jag att tvättmaskin blev klar, så nu ska jag hänga tvätt. Jag är så duktig på att skjuta upp allting så det blir hur mycket som helst då jag ska sätta igång. Jag tror också att jag ärvt det av min älskade mamma.

Vackrast och världens bästa.
Förevigt mamma, du är allt!


My brown eyed girl



Det finns ingen finare än dig. Jag älskar dig, mamma.
Vart jag än är, så är du alltid med mig.


It ain´t me, babe

Nu har jag hakat efter igen då det gäller bloggandet. Men egentligen hade jag tänkt skriva igår, för jag lovade min fina moster det, men det kom lite annat ivägen. Så det blir nu istället, och jag antar att det går minst lika bra? Jag har nästan precis vaknat, och jag vaknade av att världens sötaste ringde och väckte mig, då blir man glad. Fast just då tyckte jag bara att det var jobbigt för jag har på nått sätt råkat vända på dygnet. Har svårt att somna, ligger och vrider på mig miljoner gånger innan jag lyckas lägga mig på ett bra sätt. Vet inte riktigt hur det ska gå när jag ska försöka börja jobba igen? Nåja, det visar sig.

Jag har behövt den här tiden för mig själv. Med mina vänner, jag har varit hemma hos pappa och faktiskt tänk på mig själv, gjort det jag har velat. Jag känner att jag faktiskt är på rätt väg, men att det är en låååååång bit kvar innan jag kan säga att jag mår bra.

Jag har tänkt att jag ska hälsa på mamma snart också, jag känner att det är dax. Än har jag inte varit där, för jag har inte orkat. Men nu, känns de som jag har samlat på mig lite kraft för att klara av det. Jag saknar dig mamma, varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Livet är inte samma sak utan dig. I love you, forever.



Vackraste mamman, och hon är min!


Tidigare inlägg
RSS 2.0