Follow.. me?

skrivet 2012-01-16 kl 14:19:50


LÄS HÄR ISTÄLLET!





Missin´me?

skrivet 2012-01-05 kl 07:45:59
Dooooo you? Näe, förmodligen inte. Ganska skönt att slippa mitt gnäll och klagande antar jag. Fast jag vet att ni är ganska nyfikna på mitt lilla struliga liv. Time will tell..

Mamma <3

Another time, another place

skrivet 2011-11-21 kl 17:03:18

Jag har bytt, jag har flyttat, jag har gått vidare, jaja. You got my point..
Mina ord, mina tankar, mitt liv i ord, hamnar inte här.. just nu iallafall.


Evig kärlek

skrivet 2011-09-15 kl 11:51:52

Du och jag hade ett tag tillsammans redan då vi var 14-15 år. Det pirrade i magen, hjärtat slog det extra slagen varje gång jag såg dig. Dina kyssar och underbart mjuka läppar längtade jag efter jämt. Men det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss den gången. Det fina tog slut och vi missuppfattade varandra och till slut så gled vi ifrån varandra helt och hållet.

I flera år pratade vi knappt med varandra, vi träffades knappt. Det få gånger vi hördes av under de åren går att räkna på en hand. Vi levde helt olika liv, även fast dom liknade varandras på något vis. De få gånger då vi såg varandra, möttes våra blickar och jag vart alldeles varm i hela kroppen av att se in i dina glittrande ögon. Det har alltid varit någonting speciellt, nånting med dig som alltid har funnits.

Jag har ljugit och förnekat för mig själv, inte öppnat mina ögon ordentligt. Men efter en gång då vi träffade varandra, efter det att mamma hade gått bort, började jag förstå en del saker. Den gången, satt vi i timmar och pratade om allt möjligt. Jag kände att du lyssnade, att du förstog, att du brydde dig. Jag tänkte på dig, jag saknade dig, jag längtade efter dig, varje dag efter den kvällen i början av 2010.

Några månader gick och under den tiden var vi båda med om en hel del saker. Men, på kvällen den 3 juli träffades vi igen. Jag hade då sett allting i svart, varit längst ner på botten under en längre tid och jag hade faktiskt ingen ork kvar att försöka komma därifrån. Men när jag såg dig, ljusnade det lite. Sen den kvällen, har jag haft dig vid min sida. Jag har haft ditt stöd, jag har haft din axel att luta mig mot och din famn att känna mig trygg i. Att jag fick tillbaka dig in i mitt liv efter alla år, räddade mig ifrån att ge upp.

Den sommaren tillbringade jag dag och natt i smyg tillsammans med dig. Jag gick för förstå gången på rosa moln. Jag vågade inte riktigt tro på allt de fina, att det kunde kännas och vara så underbart. Kärlek har aldrig i mina ögon varit så fint. Den 20:onde november, blev de du och jag igen. Och allting känns så rätt, så otroligt bra. Jag har aldrig varit så kär och för första gången är jag lycklig.

Jag vill aldrig mista dig ifrån mitt liv igen. Det du och jag har, känns rätt. Du får mig att skratta, du gör mig glad, du ger mig så mycket kärlek och du stöttar mig genom mina tunga dagar. Du betyder så otroligt mycket för mig och ärligt talat så vet jag inte hur jag skulle klara mig utan dig.

Mamma; Jag hoppas du ser.. <3












In a blink of an eye

skrivet 2011-08-22 kl 12:35:45

 

I never got to say goodbye

So fast so far
You were gone too soon
You're part of me
And I'll never be
The same here without you

You were always there
And like a shining light
On my darkest days
You were there to guide me

Oh I miss you now
I wish you could see
Just how much your memory
Will always mean to me

I love you, always
Mamma <3

Inte illa pinkat va?

skrivet 2011-08-03 kl 09:44:18

När de inte finns så mycket att göra, då hamnar jag ofta i min egna värld som är fylld av en massa saker. Tankar kring allt möjligt, minnen som är både bra och dåliga, drömmar som jag har och en hel del annat. Jag har funderat på att kanske skaffa en ny blogg eller, så kan väl nån vara sååå snäll (schyssta, kom igen nu.. snygging där!) och göra om min för jag har totalt glömt bort de mesta av allt pillergöra och jag har för mycket i skolan för att ta mig tid till att ägna sisådär 1...2.. möjligen 3 veckor till att försöka själv.

Jag är så dödligt less på att se hur min blogg ser ut. För den har gjort de, i nästan 2 år. Och jag kommer ihåg att jag satt och pysslade med en ny desing själv då så den fula, urtråkiga, misslyckade skiten som nu har suttit där en tid är egentligen bara en "tills den riktiga är klar".  Men sen mamma dog har jag som inte direkt haft nån lust, till nånting. Jag höll på hela tiden förut, så gott som. Lekte massa i photoshop, bloggade, ritade och framför allt så var min kamera med i stort sett hela tiden........Åh..

Nu hamnade jag i min lilla värld, jag återkommer..

Mamma, när vänder de?
It´s a living hell...


Sol, sol, underbara sol.

skrivet 2011-08-02 kl 08:10:56
Jag vaknade tidigast av alla i morse. Runt halv 5 tror jag att jag slog upp mina bruna ögon, och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte somna om. Måste också skryta att jag gjorde äggröra och stekte bacon till frulle idag. Det var fan i mig lyx idag! Mätt som en gris nu dock, och har lagt mig i soffan och ska samla ihop lite kraft för en promenad. Jag har svullat alldeles för mycket, men ibland får man faktiskt unna sig.

Klarblå himmel, solen steker och jag förstår inte att sommaren går så förbannat fort. Jag ska fortsätta njuta, varje sekund som är kvar.

MAMMA <3

Ingen bloggare

skrivet 2011-07-27 kl 13:29:58
Jag kan inte direkt påstå att jag är duktig på att uppdatera här nuförtiden. Jag har helt enkelt tappat lusten med att skriva varje dag som jag nästan gjorde förut. Iallafullafall så har jag precis duschat, och ska strax koka lite kaffe sen ska jag väl försöka att plugga lite grann, (som jag inte gjort på alldeles för länge egentligen).

Jag börjar att få lite panik, för skolan blir klar förmodligen i december. Och då vill jag såklart lämna Östersund igen, och flytta. Men jag har svårt att bestämma mig hur jag ska göra. Skolan i Östersund, suger. Upplägget, lektionerna och allt tycker jag är dåligt, dåligt, dåligt. Jag skulle hellre sökt utbildningen nån annanstans. Men de skulle förmodligen bli gnäll från alla håll och kanter då. Åh.. Skitsamma.. Kaffe va´re!

Mamma - Jag skulle behöva dina råd just nu.
Jag älskar dig, föralltid <3

Obeskrivligt

skrivet 2011-07-23 kl 22:44:07

Jag skulle kunna göra vad som helst..

Jag älskar dig mamma
och jag behöver dig.

Saknaden gör så ont...


Big love, long time

skrivet 2011-06-07 kl 10:37:22

I söndags fyllde jag år. 23 år. Jösses. Jag fattar inte hur tiden har gått så fort. Det kändes nyss som jag fyllde 15 och fick min dag förstörd av en idiot. Nåååja, det var då. Förra året, var hela året tufft, varje dag var jobbig mer eller mindre. Jag kunde inte le en endaste gång, utan att verkligen behöva anstränga mig.
I söndags fick jag en bra dag, och de tack vare min fina pojke. Birsta, shopping, sol och mys på dagen och tatueringar och mys på kvällen. Helt perfekt faktiskt.

För ett år sen, var jag deppad och mådde så fruktansvärt dåligt, jag var långt ner, på botten. Allt var svart och jag hade ingen ork. Men jag försökte att orka, jag försökte låtsas att jag klarade mig, jag försökte anpassa mig efter alla andra och jag försökte göra så att alla andra mådde bra och glömde bort mig sjäv, som vanligt. Till slut bröt jag ihop, jag orkade inte längre.

Jag bodde i Sollefteå med Jocke ett tag, började på 2 nya jobb. Allt hade gått så fort sen mamma dog och jag hade nog inte riktigt fattat vad som hade hänt. (Nog för att jag inte riktigt förstår de nu heller..) I stort sett hade allting bara gått åt helvete hela året, men jag blundade och låtsades att inte se, som jag egentligen hade gjort alldeles för länge. Mina ögon öppnades för en kort sekund, och Jocke och jag gjorde slut. Jag blev sjukskriven över sommaren. Till en början så var jag bara hemma hos pappa. Jag träffade ingen, pratade inte med någon och ångesten var jobbigare än på flera år. Deppad, ledsen hela tiden. I ungefär en hel månad så "gömde" jag mig från allt och alla, jag gjorde ingenting.

I juli träffade jag en människa, som jag känt i flera år egentligen, men som jag nästan inte haft kontakt med alls sen jag gick i 9:an. Endast träffat honom då och då. Han har alltid varit speciell för mig, men jag vart annorlunda och var mitt uppe i massa skit och ignorerade väldigt många som inte alls hade gjort mig nånting under flera år. Jag träffade honom och efter varje gång jag fått pratat och sett honom, så kände jag mig lättare och gladare. Han lyssnade och han förstog mig, han hjälpte mig att ta ett steg i taget och inte vara längst ner på botten. Jag var med honom i stort sett hela tiden, dag och natt. Han fick mig att börja orka, försöka och se framåt. Jag kände mig glad och jag kunde skratta på riktigt första gången på länge. Det tog ett tag, fast egentligen visste jag de hela tiden, att jag tyckte om honom. Mer och mer för varje dag. Jag hade tuffa dagar, men han hjälpte mig igenom dom. Han fanns verkligen där för mig. Han fick mig att känna nånting jag inte känt förut.

Till slut, den 20:onde november för att vara exakt, blev de han och jag. Min Hasse, min fina prins. Jag känner mig så glad över att veta att jag har en sån fantastisk pojkvän. Jag får massa kärlek och han får mig fortfarande att må bättre och bättre. Han förstår mig som ingen annan. Jag har sagt de förut, men jag kommer aldrig kunna tacka honom tillräckligt för allting han har gjort och gör för mig. Dom tuffa dagarna kommer fortfarande, men jag vet att jag klarar av dom. Jag vet att jag har ett stöd nu, som jag aldrig haft tidigare. 

Alltid är ett starkt ord. Men då det gäller denna pojke, så kan jag säga att han alltid kommer att betyda väldigt mycket för mig, obeskrivligt mycket, vad som än händer. För mig är han livsviktig. Jag vet ärligt talat inte vart jag hade varit idag om jag inte hade träffat honom. Jag älskar dig, föralltid.

Tack, för att just du finns i mitt liv.





Lite allmänt dynga

skrivet 2011-05-31 kl 10:51:29
Jag har sovit så jäkla mycket i natt. Helt sjukt. Så jag antar att den nya sömnmedicinen funkar som den ska. Runt 22 igår slocknade jag, och sov i ett kör till klockan var 8 i morse, men var trött som jag vet inte vad och somnade om till 10. Just för tillfället känner jag mig ganska utvilad, och därför ska jag ta mig ut på en promenad.

Jag hade lust att väga mig nu i morse, men vågen funkade inte. Så jag få vänta tills jag är hemma hos pappa. Sist jag vägde mig så låg jag på 56kg. Men jag är inte nöjd än, så några fler ska bort!  Jag börjar kl 15 idag, och jag tycker det är ett himla kul ställe jag hamnade på. Det känns som att jag har varit där jättelänge och personalen som jobbar där är så bra. Jag och en tjej som jobbar där satt och prata om silikon och diverse operationer, och hon hade precis gjort en operation. Hon sa en sån bra sak, "Vill man göra det, så ska man skita i vad alla andra tycker. Om det är nånting på min kropp som jag är missnöjd med, så är det väl bättre att jag gör nånting åt de än att gå och vara missnöjd och olycklig resten av livet". Så sant! Jag längtar tills jag har råd och kan göra de. Jävlar i mig!

Ja, promenad varé ja!

MAMMA <3



Mamma

skrivet 2011-05-30 kl 12:54:41


Finns inga ord..

skrivet 2011-05-26 kl 14:20:12

Vart jag än kollar så står de morsdag, glöm inte bort din mamma, till världens bästa mamma, ge din mamma nånting fint på morsdag, mamma, mamma, mamma, mamma överallt. Igår köpte jag en morsdag present till min mamma, men jag måste gå med dessa jävla tunga steg till hennes grav. Jag får inte ge min mamma en kram, jag får inte träffa henne, jag får inte skratta tilllsammans med henne, jag får inte se henne, jag får inte prata med henne och fråga om råd. Jag får bara stå och se hennes namn på en gravsten och de känns som knivhugg i hjärtat varje gång jag ser den och hennes namn där. Jag får lämna sakerna där, jag får inte veta vad hon tycker.

Det går inte att förklara hur mycket jag saknar min mamma. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne eller önska att hon vore här. Flera gånger när jag har velat berättat nånting för henne har jag tänkt att jag ska ringa henne, och tar upp telefonen. Men kommer på i samma sekund att det inte går.

Jag skulle göra allt, för att bara få en kram och höra min mammas röst eller hennes skratt.

Det är svårt att vara glad och tänka positivt, för så fort det är nånting som känns bra eller att man börjar att se ljusare på saker och livet i allmänhet, så får man en sån jävla käftsmäll så att man faller tillbaka. Ett litet steg fram och hundra steg bakåt.
Hur länge ska de ta?

Livet är... ja, jag har inte upplevt så mycket mer än att de bara är orättvist.Nu har de hänt igen. Och de finns inga ord.. fyfan
Vila i frid, jag hoppas att du har de bättre nu och hälsa mamma <3






Jag hann aldrig säga de,
men tack för allt du gjort för mig,
jag älskar dig, mer än jag kan förklara.
Du fattas mig, och jag behöver dig.
Det gör ont, att du inte finns här längre..

Världens finaste mamma.


Thinking of the day

skrivet 2011-05-24 kl 12:11:05
........when you went away

Jag är så jävla trött på att ha de såhär. Jag orkar inte med de. Jag är så jävla medveten om att jag är negativ i stort sett hela tiden. Det förstör mitt liv. Flera år, flera dagar.. som bara försvunnit.
Jag har en lång väg att gå, men kommer jag att ta mig enda fram?

Jag vet inte om jag orkar..

Idag är ingen bra dag.

Mamma, jag behöver dig hos mig. Jag skulle ge allt...

Välkommen värme

skrivet 2011-05-10 kl 07:28:39
Är de inte helt fantastiskt? Fan, solen får iallafall mig att må bättre. Jag har det jobbigare med ångesten under hösten/vintern. Jag skulle ge allt, för att få slippa den helt. Fan, va den förstör för mig! Men idag känns de som att de kommer bli en bra dag, och jag orkar inge annat. Jag har varit vaken sen cirkus 4, och klockan halv 6 klev jag upp. Klockan närmar sig halv 8 och jag har precis varit ute på en morgonpromenad med minigrisen, som inte alls var lika pigg som jag.

Gick nere vid vattnet, och solen värmde och bra musik i öronen. Det var lövley!
Nu blir de en snabb dusch, en kopp kaffe, göra mig klar för skolan och sen vandra dit. Har bara kort dag idag, och sen ska jag njuta ännu mer av solen och förmodligen plugga ikväll.

Snart kommer min fina prins hem också!

Mamma - I wonder if you´re proud of me now.
You are always with me

Min Bild
RSS 2.0