Nu kommer jag än en gång till de här att jag känner mig som 70 år. För lite mer än en vecka sen fyllde jag 20. Jag menar, varför känns de som om jag är fast? Jag försöker att komma framåt, men det händer ingenting. Jag vet att jag inte trivdes de minsta i Östersund, men det är absolut inte bättre här i Hammarn. Jag ångrar faktiskt att jag sökte barn och fritid. Hade det varit nu hade jag valt nånting helt annat och absolut inte valt att gå i Östersund. Men nu är den tiden förbi och det går inte att göra nånting åt. Efter 4 år i Östersund, så flyttade jag liksom "hem" igen. Det känns inge kul överhuvudtaget.

Jag har börjat på att fundera om det är sista sommaren som jag ska jobba på Nipängen. Jag känner att det inte är det som jag riktigt vill syssla med. Men vad jag vill hålla på med vet jag inte heller. Jag har ju drömmar..

Sara, min fina Sara. Hon ska flytta upp till Umeå. Visst, vi träffas allt för sällan nu också. Men jag vet vart jag har henne om det krisar. Nu blir det miljoner mil ifrån, och det känns tungt. Men som tur är så kan jag pallra mig dit och hälsa på. Fast utan jobb, inga pengar. Utan pengar, endast drömmar.

Jag hatar verkligen att ha ansvar. Vem fan är det som har kommit på det egentligen? Och vem är de som har gjort så att alla gubbar/killar/pojkar verka tro att "kärring-göra" inte kan göras av dom latmaskarna? Jag hatar att ha tanken på att jag måste städa i min skalle. Jag hatar att komma hem till en stökig lägenhet. Jag hatar ansvar, helt enkelt. Hur lätt var det inte då man var liten och bara hade barnprogram inplanerat på kvällen och verkligen tog dagen som den kom? Nu måste man verkligen planera i flera veckor i förväg om man ska göra nånting. Men oftast så jobbar alla, då man själv är ledig och tvärtom. Tänk att bara för några dagar få känna de såkallade lugnet. Att slippa oroa sig för allting, att slippa ansvar. Tänk att bara få leva livet, inte ha en massa bekymmer. Tänk om..