Jag har suttit och läst runt lite på lite bloggar och sådär nu, eftersom att jag inte har nånting annat att göra. En del saker blir jag så förvånad över att man ens kan skriva. Ska man vara stolt över att man har supit sig så förbannat full att man inte kommer ihåg ett skit, att man har rullat sig en joint och rökt på så in i helvete, att man har slagit någon på käften bara för att man tycker att den personen är helt lost i huvudet? Jag menar, det är klart att sånt händer. Man är ung och dum. Men varför ska man skriva om det? Tror man att man blir mer populär eller vadå?

Visst, jag kanske skriver hur tråkiga rader som helst. Men, jag lever också ett förbannat tråkigt Svensson liv. Vilket jag dock inte har en sån speciell stor lust med, men jag gör det endå.  Det finns saker som är så förbannat svåra att ta sig igenom, men jag skriver inte de här. För jag vill inte att folk ska gå runt och snacka, vill inte att folk ska veta en massa skit om mig. Jag försöker att kämpa mig upp från ett mörkt jävla hål. Det hade varit lätt. Om det inte vore så att man halkar ner lite då och då, hade jag tagit mig upp för länge sen. Men en dag, ska jag ha tagit mig upp och sen stå och kolla ner i de där svarta, mörka och hemska förbannade hålet, och då ska skrika "Jag klarade det!"

För jag vet att en dag, kommer jag att kunna le åt saker som varit ett rent helvete. En del folk sitter och klagar på små, små, små saker hela tiden. Jag fattar inte varför, egentligen. Äh, skitsamma.

Been there, done that säger jag bara.