Nu är jag hemma hos pappa igen. Jag känner mig trygg här på nått sätt. Det är skönt att komma hit och faktiskt bara gå runt, slappa vid tvn eller datan och inte göra nånting. Det känns som att mamma är här, och det värmer i mitt hjärta.

Igår jobbade jag. Det gick hur bra som helst. Lite nervöst var de eftersom att det var "första gången" jag skulle vara själv hela dagen. Men det gick bra, och faktiskt så skrattade jag massor av gånger också. Jag trivs. Helt annorlunda, även fast det påminner så mycket om vad jag har hållt på med tidigare. Ja, det är svårt att förklara. Ska vänta på att tvätten blir klar, sen pallrar jag mig hemåt igen. Och antagligen blir det nog bara slapp framför tvn ikväll. Igår, när jag hade lite tid att tänka, så började jag känna mig dålig. Jag har inte träffat Marie, Mia eller Nadja på jätte länge. Men det har varit mycket nu, och mitt huvud kommer nog snart explodera. Ibland vill jag göra massa saker, så jag slipper tänka och ibland kan jag inte göra annat än bara sitta och glo in i väggen. Jag ska försöka att komma och hälsa på er flickor, nu är trots allt bland de bästa jag har.

Jag ska försöka göra någon nytta här hemma. Kanske städa lite grann, och kolla om det ska göras mat i huset. Vi få se hur det går. Vet inte riktigt när jag skriver nästa gång. Men ni måste peppa mig på att fortsätta. Tack Denise - det värmde faktiskt!

Mamma, älskade mamma. Jag har tänkt på dig mycket nu. Men jag har samtidigt skrattat för att jag tänkt på hur mycket du kunde slänga hur dig på sån liten stund, eller ett helt fel tillfälle. När du alltid skulle försöka att få mig att skämmas. När du skrattade åt allt och ingenting när du var trött. När du fanns, var allt så mycket lättare. Men jag vet ju, att du finns nu också, men på ett helt annat sätt. I mitt hjärta, har du en stor plats. I hela mitt liv, kommer jag sakna dig och älska dig. Det gör mig stark. Du gör mig stark mamma. Den 18/5, kommer jag hedra dig mamma, med en tatuering. Jag vet inte riktigt vart den ska sitta. Men jag vet att jag aldrig kommer att ångra mig. Jag älskar dig, mamma. Föralltid.

Jag har hamnat i en verklig bloggtorka. Jag har nästan inte skrivit på en månad. Det känns som om jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men samtidigt så vill jag inte skriva allting som snurrar runt i mitt huvud. Jag passar på att sitta vid datan nu, eftersom att jag är hemma hos pappa. Jocke och jag har flyttat, vi har inget internet än, vi har inte ens alla saker på plats än, även fast vi bott i lägenheten i cirkus 2 veckor. Jag har börjat jobba igen, dock inte på gamla Nipis, utan på 2 nya ställen. Det går himla bra faktiskt, och nu längtar jag till och med tills jag ska jobba igen.

Igår skulle jag egentligen börja träna igen. Men jag kom på i sista sekund, att jag inte hade några skor, inga träningskläder eller nånting som jag behövde i lägenheten, såklart. Så jag var tvungen att hoppa över. Vilken ångest, jävla ångest. jag fick. Jag har tappat stinget lite grann, ganska jävla mycket, men det känns som om jag kan ta kontroll över de igen. Tack och lov. Jag mådde så mycket bättre då jag höll igång.

I morgon blir det en tripp till Birsta igen. Pengar som jag egentligen inte har, går åt. Jag önskar bara att försäkringskassan kunde öka på sitt jobb lite grann. Jag behöver pengarna nu!

Mamma, min fina mamma. Jag tänker på dig varje dag. Du är vackrast!

Det är jobbigt att känna "åh, nu klarade jag en till dag". För egentligen, hur länge ska man känna så? Och vad är det egentligen som kommer att kännas bättre då det gått fler månader, flera år? Jag tycker tiden står still. Jag har inte jobbat på över två månader, jag har bara gått runt och försökt få tiden att gå. Men ärligt, så tror jag ändå inte att jag skulle orka vara bland massa folk och lyssna, prata, and so on. Just nu vill jag bara ta varje dag i min egen takt, trots att det kan innebära att jag inte lyfter ett finger. Men, jag försöker... och jag kommer klara det!

Helst skulle jag vilja packa en väska, stänga dörren efter mig och fara runt i världen och slippa verkligheten för en stund, några månader, kanske ett år. Att få bara vara.. skitsamma, drömma går ju!

Mamma - Jag vet att du förstår vad jag menar..