Okej, nu jävlar är jag trött på de här!

För de första;
Jag tycker exakt som jag vill, och de ska ingen jävel bry sig i.
Jag hatar skitsnack. Prata MED MIG, och fan inte OM MIG!
Jag tål inte människor som smörar, fjäskar och bara är allmänt falska.
Jag gör precis som jag vill, vad jag vill, när jag vill.

Och för de andra;
Du har inte ett skit med mig att göra.
Du behöver inte lägga dig i ett jävla dugg.
Du ska absolut inte prata OM mig.
Du vet inte ett skit om mig!

Jag är så fruktansvärt jävla irriterad och förbannad. Jag tål inte skitsnack, och speciellt inte då mitt namn kommer ur den äckliga käft som säger nått. Få in i din lilla skalle att jag tycker, gör och säger exakt vad jag vill. Och att du inte har ett skit med de att göra. Jag antar att du kommer läsa de här, eller jag hoppas att du gör de.

Lägg dig fan inte i mitt liv!

Hopp, då är man tillbaka i hålan som gud totalt glömde bort. Kom fram till Sundsvall ca halv 5 i morse, och var en aning trött just då eftersom att jag i stort sett varit vaken hela tiden på tåget. Det är fan inte kul att vara här igen. Äckelsnön finns kvar och det är lika fult som vanligt. Jag borde egentligen plugga, men det tar stopp. Jag kan inte. Eller, så beror de på att jag känner mer och mer hur jag bara vill strunta i allting.

Idag så väntar jag ett samtal, de känns gruvsamt. Jag har redan tagit ett steg, men nu ska jag ta ett till och de är som på ett sätt mycket svårare att ta. Börja gräva i allt igen, känns tungt. Men den här gången, om jag bara gräver tillräckligt djupt och håller mig till sanningen, så kanske de går.

Jag är besviken. Det är jobbigt att känna hur man glider ifrån varandra mer och mer, och att allting känns så jävla falskt. Jag vet att jag har försökt, alldeles för mycket. Men de spelar ju som vanligt ingen roll. Det är tur att de trots allt finns minnen, som man kan tänka tillbaka på. För tyvärr, så tror jag inte att de blir några nya.

Mamma;
Jag behöver dig hos mig.
Jag behöver prata med dig.
Jag behöver dina råd.
Fan

Jag och Nadja gjorde en liten impuls resa, och hamnade här i Sveriges mysigaste stad. Jag behövde verkligen komma bort ifrån allting och bara kunna släppa alla måsten för en stund. Jag har börjat tänka på tok för mycket på allting. Jag tycker de är för mycket just nu, jag hinner inte med, tappar helt lusten för allting. Och hur jag än försöker så räcker ingenting till. Jag trivs egentligen inte med skolan, och hur dom lagt upp allting, helt värdelöst, klassen is fucking boring, och Östersund kommer alltid vara Östersund. Jag önskade att jag kunde ta lägenheten, och placera den här istället. Söka ny skola. Börja om. Ja, jag vill flytta hit och det kommer jag göra också. Vet bara inte, hur jag ska planera saker och ting.

Jag vill att Hasse ska vara klar med sitt nu, att han ska komma hem. Jag vill inte vara ifrån honom. Han får verkligen mig att orka med de dagar då jag känner att det är som jobbigast. Det är han som lyssnar och förstår, när ingen annan hör. Det är han som ser på mig när det är något som är fel, utan att jag behöver säga nånting. Det är han, som jag inte skulle kunna vara utan. Jag kommer aldrig kunna förklara mina känslor som jag har för honom. Jag kommer aldrig kunna tacka honom för allting han gjort för mig. Jag älskar honom. Jag är kär!

Mamma, du fattas mig <3