Hopp, då är man tillbaka i hålan som gud totalt glömde bort. Kom fram till Sundsvall ca halv 5 i morse, och var en aning trött just då eftersom att jag i stort sett varit vaken hela tiden på tåget. Det är fan inte kul att vara här igen. Äckelsnön finns kvar och det är lika fult som vanligt. Jag borde egentligen plugga, men det tar stopp. Jag kan inte. Eller, så beror de på att jag känner mer och mer hur jag bara vill strunta i allting.

Idag så väntar jag ett samtal, de känns gruvsamt. Jag har redan tagit ett steg, men nu ska jag ta ett till och de är som på ett sätt mycket svårare att ta. Börja gräva i allt igen, känns tungt. Men den här gången, om jag bara gräver tillräckligt djupt och håller mig till sanningen, så kanske de går.

Jag är besviken. Det är jobbigt att känna hur man glider ifrån varandra mer och mer, och att allting känns så jävla falskt. Jag vet att jag har försökt, alldeles för mycket. Men de spelar ju som vanligt ingen roll. Det är tur att de trots allt finns minnen, som man kan tänka tillbaka på. För tyvärr, så tror jag inte att de blir några nya.

Mamma;
Jag behöver dig hos mig.
Jag behöver prata med dig.
Jag behöver dina råd.
Fan