Igår satt jag och kollade igenom lite (eller ganska mycket) vad jag har skrivit här sen jag började men bloggen. Och satan, vad många minnen som kommer tillbaka och vad mycket jag har skrivit. Varje dag i stort sett, flera gånger samma dag ibland. Det var kul att läsa, men samtidigt jobbigt. För vissa saker gör mig påminnd om saker, om stunder jag egentligen vill glömma bort. Fast jag kommer aldrig glömma, det vet jag. När jag läser vissa saker, så kommer jag ihåg exakt hur jag kände, exakt hur jobbigt jag hade de. Jag vet också att jag har skrivit massa gånger att "allt har varit bra", men att det var långt ifrån sanningen. 

De som har varit bra bär jag med mig resten av livet och kan ibland sakna vissa delar utav det som en gång varit. Men de dåliga, det förtränger jag. Eller nej, det gör jag inte heller. Jag har med mig det också, och det gör jag för att veta, påminna mig själv om, att jag aldrig tänker hamna i samma situation igen. Och det måste jag ibland göra flera gånger om dagen.


 

Jag har ångest. All skit som hänt under dom senaste åren, äter upp mig från insidan. Vissa dagar är jag tillräckligt stark för att orka putta bort ångesten som kommer smygandes eller bara pang boom, andra dagar inte. Jag har försökt många gånger att förklara hur det känns, men jag kan inte riktigt sätta ord på det. Det är en obehaglig känsla, det gör ont, jag tappar lusten för allt. Jag vet att det är många som inte tar det på allvar, och tycker att det bara är att rycka upp sig, göra nånting åt saken. Vet ni hur trött jag är på att höra de?

Om de nu hade varit så lätt, ni tror inte jag hade gjort det då? Tror ni att jag vill känna såhär? Ni tror inte att jag försökt i flera år att komma ur den här skiten? Det har jag gjort, men än har jag inte hittat rätt så att jag slipper de helt. Jag försöker hela tiden. Ni förstår inte vilken jävla käftsmäll ni ger mig, när ni säger att jag ska rycka upp mig. Ännu värre är de då ni jämnför mig med andra. Jag är jag, jag vill inte vara någon som jag inte är, jag gör mina egna val. Jag stör mig på att ni verkar tycka att ni är bättre, att allt ni gör är rätt. Jag tycker absolut inte som er, och det står jag för.

Jag har totalt kommit av mig igen. Jag ber om ursäkt! Men, jag glömmer bort, eller jag har ibland igen ork. Fast jag vet att jag tycker att det kan vara rätt skönt att skriva av sig. Det kan också bero på att jag är så jävla less på min blogg så de finns inte. Men när jag har fått till Photoshop igen, så kankse jag kan trixa lite med den och fortsätta skriva?

Iallafall, åter till denna jävla lista som jag fick för mig att börja med. Min tro, vad tro jag på? Det vet jag faktiskt inte. Till och börja med, så tycker jag livet är alldeles för orättvist och jävligt. Men samtidigt så gör ju det som händer att man blir en starkare människa. På ett sätt tror jag på ödet, att allt händer av en anledning liksom. Men att saker som kan göra så förbannat ont, kan föra nånting gott med sig? - Det tvivlar jag på ibland.

Att mamma togs ifrån mig, det kommer jag aldrig att acceptera. Det går inte att förklara smärtat av att mista någon som är så nära som min mamma ÄR mig. Jag tror inte att det bara tar slut. Det fortsätter någonstans. Långt borta. Men vart jag än är, så är mamma alltid med mig. Det vet jag!

Hon skulle aldrig lämna mig. Hon hjälper mig. Hon skyddar mig.
Hon är min mamma. Mayvon Tjärnkvist <3