I söndags fyllde jag år. 23 år. Jösses. Jag fattar inte hur tiden har gått så fort. Det kändes nyss som jag fyllde 15 och fick min dag förstörd av en idiot. Nåååja, det var då. Förra året, var hela året tufft, varje dag var jobbig mer eller mindre. Jag kunde inte le en endaste gång, utan att verkligen behöva anstränga mig.
I söndags fick jag en bra dag, och de tack vare min fina pojke. Birsta, shopping, sol och mys på dagen och tatueringar och mys på kvällen. Helt perfekt faktiskt.

För ett år sen, var jag deppad och mådde så fruktansvärt dåligt, jag var långt ner, på botten. Allt var svart och jag hade ingen ork. Men jag försökte att orka, jag försökte låtsas att jag klarade mig, jag försökte anpassa mig efter alla andra och jag försökte göra så att alla andra mådde bra och glömde bort mig sjäv, som vanligt. Till slut bröt jag ihop, jag orkade inte längre.

Jag bodde i Sollefteå med Jocke ett tag, började på 2 nya jobb. Allt hade gått så fort sen mamma dog och jag hade nog inte riktigt fattat vad som hade hänt. (Nog för att jag inte riktigt förstår de nu heller..) I stort sett hade allting bara gått åt helvete hela året, men jag blundade och låtsades att inte se, som jag egentligen hade gjort alldeles för länge. Mina ögon öppnades för en kort sekund, och Jocke och jag gjorde slut. Jag blev sjukskriven över sommaren. Till en början så var jag bara hemma hos pappa. Jag träffade ingen, pratade inte med någon och ångesten var jobbigare än på flera år. Deppad, ledsen hela tiden. I ungefär en hel månad så "gömde" jag mig från allt och alla, jag gjorde ingenting.

I juli träffade jag en människa, som jag känt i flera år egentligen, men som jag nästan inte haft kontakt med alls sen jag gick i 9:an. Endast träffat honom då och då. Han har alltid varit speciell för mig, men jag vart annorlunda och var mitt uppe i massa skit och ignorerade väldigt många som inte alls hade gjort mig nånting under flera år. Jag träffade honom och efter varje gång jag fått pratat och sett honom, så kände jag mig lättare och gladare. Han lyssnade och han förstog mig, han hjälpte mig att ta ett steg i taget och inte vara längst ner på botten. Jag var med honom i stort sett hela tiden, dag och natt. Han fick mig att börja orka, försöka och se framåt. Jag kände mig glad och jag kunde skratta på riktigt första gången på länge. Det tog ett tag, fast egentligen visste jag de hela tiden, att jag tyckte om honom. Mer och mer för varje dag. Jag hade tuffa dagar, men han hjälpte mig igenom dom. Han fanns verkligen där för mig. Han fick mig att känna nånting jag inte känt förut.

Till slut, den 20:onde november för att vara exakt, blev de han och jag. Min Hasse, min fina prins. Jag känner mig så glad över att veta att jag har en sån fantastisk pojkvän. Jag får massa kärlek och han får mig fortfarande att må bättre och bättre. Han förstår mig som ingen annan. Jag har sagt de förut, men jag kommer aldrig kunna tacka honom tillräckligt för allting han har gjort och gör för mig. Dom tuffa dagarna kommer fortfarande, men jag vet att jag klarar av dom. Jag vet att jag har ett stöd nu, som jag aldrig haft tidigare. 

Alltid är ett starkt ord. Men då det gäller denna pojke, så kan jag säga att han alltid kommer att betyda väldigt mycket för mig, obeskrivligt mycket, vad som än händer. För mig är han livsviktig. Jag vet ärligt talat inte vart jag hade varit idag om jag inte hade träffat honom. Jag älskar dig, föralltid.

Tack, för att just du finns i mitt liv.