Jag har bytt, jag har flyttat, jag har gått vidare, jaja. You got my point..
Mina ord, mina tankar, mitt liv i ord, hamnar inte här.. just nu iallafall.

Du och jag hade ett tag tillsammans redan då vi var 14-15 år. Det pirrade i magen, hjärtat slog det extra slagen varje gång jag såg dig. Dina kyssar och underbart mjuka läppar längtade jag efter jämt. Men det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss den gången. Det fina tog slut och vi missuppfattade varandra och till slut så gled vi ifrån varandra helt och hållet.

I flera år pratade vi knappt med varandra, vi träffades knappt. Det få gånger vi hördes av under de åren går att räkna på en hand. Vi levde helt olika liv, även fast dom liknade varandras på något vis. De få gånger då vi såg varandra, möttes våra blickar och jag vart alldeles varm i hela kroppen av att se in i dina glittrande ögon. Det har alltid varit någonting speciellt, nånting med dig som alltid har funnits.

Jag har ljugit och förnekat för mig själv, inte öppnat mina ögon ordentligt. Men efter en gång då vi träffade varandra, efter det att mamma hade gått bort, började jag förstå en del saker. Den gången, satt vi i timmar och pratade om allt möjligt. Jag kände att du lyssnade, att du förstog, att du brydde dig. Jag tänkte på dig, jag saknade dig, jag längtade efter dig, varje dag efter den kvällen i början av 2010.

Några månader gick och under den tiden var vi båda med om en hel del saker. Men, på kvällen den 3 juli träffades vi igen. Jag hade då sett allting i svart, varit längst ner på botten under en längre tid och jag hade faktiskt ingen ork kvar att försöka komma därifrån. Men när jag såg dig, ljusnade det lite. Sen den kvällen, har jag haft dig vid min sida. Jag har haft ditt stöd, jag har haft din axel att luta mig mot och din famn att känna mig trygg i. Att jag fick tillbaka dig in i mitt liv efter alla år, räddade mig ifrån att ge upp.

Den sommaren tillbringade jag dag och natt i smyg tillsammans med dig. Jag gick för förstå gången på rosa moln. Jag vågade inte riktigt tro på allt de fina, att det kunde kännas och vara så underbart. Kärlek har aldrig i mina ögon varit så fint. Den 20:onde november, blev de du och jag igen. Och allting känns så rätt, så otroligt bra. Jag har aldrig varit så kär och för första gången är jag lycklig.

Jag vill aldrig mista dig ifrån mitt liv igen. Det du och jag har, känns rätt. Du får mig att skratta, du gör mig glad, du ger mig så mycket kärlek och du stöttar mig genom mina tunga dagar. Du betyder så otroligt mycket för mig och ärligt talat så vet jag inte hur jag skulle klara mig utan dig.

Mamma; Jag hoppas du ser.. <3

När de inte finns så mycket att göra, då hamnar jag ofta i min egna värld som är fylld av en massa saker. Tankar kring allt möjligt, minnen som är både bra och dåliga, drömmar som jag har och en hel del annat. Jag har funderat på att kanske skaffa en ny blogg eller, så kan väl nån vara sååå snäll (schyssta, kom igen nu.. snygging där!) och göra om min för jag har totalt glömt bort de mesta av allt pillergöra och jag har för mycket i skolan för att ta mig tid till att ägna sisådär 1...2.. möjligen 3 veckor till att försöka själv.

Jag är så dödligt less på att se hur min blogg ser ut. För den har gjort de, i nästan 2 år. Och jag kommer ihåg att jag satt och pysslade med en ny desing själv då så den fula, urtråkiga, misslyckade skiten som nu har suttit där en tid är egentligen bara en "tills den riktiga är klar".  Men sen mamma dog har jag som inte direkt haft nån lust, till nånting. Jag höll på hela tiden förut, så gott som. Lekte massa i photoshop, bloggade, ritade och framför allt så var min kamera med i stort sett hela tiden........Åh..

Nu hamnade jag i min lilla värld, jag återkommer..

Mamma, när vänder de?
It´s a living hell...

Jag skulle kunna göra vad som helst..

Jag älskar dig mamma
och jag behöver dig.

Saknaden gör så ont...

I söndags fyllde jag år. 23 år. Jösses. Jag fattar inte hur tiden har gått så fort. Det kändes nyss som jag fyllde 15 och fick min dag förstörd av en idiot. Nåååja, det var då. Förra året, var hela året tufft, varje dag var jobbig mer eller mindre. Jag kunde inte le en endaste gång, utan att verkligen behöva anstränga mig.
I söndags fick jag en bra dag, och de tack vare min fina pojke. Birsta, shopping, sol och mys på dagen och tatueringar och mys på kvällen. Helt perfekt faktiskt.

För ett år sen, var jag deppad och mådde så fruktansvärt dåligt, jag var långt ner, på botten. Allt var svart och jag hade ingen ork. Men jag försökte att orka, jag försökte låtsas att jag klarade mig, jag försökte anpassa mig efter alla andra och jag försökte göra så att alla andra mådde bra och glömde bort mig sjäv, som vanligt. Till slut bröt jag ihop, jag orkade inte längre.

Jag bodde i Sollefteå med Jocke ett tag, började på 2 nya jobb. Allt hade gått så fort sen mamma dog och jag hade nog inte riktigt fattat vad som hade hänt. (Nog för att jag inte riktigt förstår de nu heller..) I stort sett hade allting bara gått åt helvete hela året, men jag blundade och låtsades att inte se, som jag egentligen hade gjort alldeles för länge. Mina ögon öppnades för en kort sekund, och Jocke och jag gjorde slut. Jag blev sjukskriven över sommaren. Till en början så var jag bara hemma hos pappa. Jag träffade ingen, pratade inte med någon och ångesten var jobbigare än på flera år. Deppad, ledsen hela tiden. I ungefär en hel månad så "gömde" jag mig från allt och alla, jag gjorde ingenting.

I juli träffade jag en människa, som jag känt i flera år egentligen, men som jag nästan inte haft kontakt med alls sen jag gick i 9:an. Endast träffat honom då och då. Han har alltid varit speciell för mig, men jag vart annorlunda och var mitt uppe i massa skit och ignorerade väldigt många som inte alls hade gjort mig nånting under flera år. Jag träffade honom och efter varje gång jag fått pratat och sett honom, så kände jag mig lättare och gladare. Han lyssnade och han förstog mig, han hjälpte mig att ta ett steg i taget och inte vara längst ner på botten. Jag var med honom i stort sett hela tiden, dag och natt. Han fick mig att börja orka, försöka och se framåt. Jag kände mig glad och jag kunde skratta på riktigt första gången på länge. Det tog ett tag, fast egentligen visste jag de hela tiden, att jag tyckte om honom. Mer och mer för varje dag. Jag hade tuffa dagar, men han hjälpte mig igenom dom. Han fanns verkligen där för mig. Han fick mig att känna nånting jag inte känt förut.

Till slut, den 20:onde november för att vara exakt, blev de han och jag. Min Hasse, min fina prins. Jag känner mig så glad över att veta att jag har en sån fantastisk pojkvän. Jag får massa kärlek och han får mig fortfarande att må bättre och bättre. Han förstår mig som ingen annan. Jag har sagt de förut, men jag kommer aldrig kunna tacka honom tillräckligt för allting han har gjort och gör för mig. Dom tuffa dagarna kommer fortfarande, men jag vet att jag klarar av dom. Jag vet att jag har ett stöd nu, som jag aldrig haft tidigare. 

Alltid är ett starkt ord. Men då det gäller denna pojke, så kan jag säga att han alltid kommer att betyda väldigt mycket för mig, obeskrivligt mycket, vad som än händer. För mig är han livsviktig. Jag vet ärligt talat inte vart jag hade varit idag om jag inte hade träffat honom. Jag älskar dig, föralltid.

Tack, för att just du finns i mitt liv.

Vart jag än kollar så står de morsdag, glöm inte bort din mamma, till världens bästa mamma, ge din mamma nånting fint på morsdag, mamma, mamma, mamma, mamma överallt. Igår köpte jag en morsdag present till min mamma, men jag måste gå med dessa jävla tunga steg till hennes grav. Jag får inte ge min mamma en kram, jag får inte träffa henne, jag får inte skratta tilllsammans med henne, jag får inte se henne, jag får inte prata med henne och fråga om råd. Jag får bara stå och se hennes namn på en gravsten och de känns som knivhugg i hjärtat varje gång jag ser den och hennes namn där. Jag får lämna sakerna där, jag får inte veta vad hon tycker.

Det går inte att förklara hur mycket jag saknar min mamma. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne eller önska att hon vore här. Flera gånger när jag har velat berättat nånting för henne har jag tänkt att jag ska ringa henne, och tar upp telefonen. Men kommer på i samma sekund att det inte går.

Jag skulle göra allt, för att bara få en kram och höra min mammas röst eller hennes skratt.

Det är svårt att vara glad och tänka positivt, för så fort det är nånting som känns bra eller att man börjar att se ljusare på saker och livet i allmänhet, så får man en sån jävla käftsmäll så att man faller tillbaka. Ett litet steg fram och hundra steg bakåt.
Hur länge ska de ta?

Livet är... ja, jag har inte upplevt så mycket mer än att de bara är orättvist.Nu har de hänt igen. Och de finns inga ord.. fyfan
Vila i frid, jag hoppas att du har de bättre nu och hälsa mamma <3

Jag hann aldrig säga de,
men tack för allt du gjort för mig,
jag älskar dig, mer än jag kan förklara.
Du fattas mig, och jag behöver dig.
Det gör ont, att du inte finns här längre..

Världens finaste mamma.