Kan man vara nånting annat? Det är ingen idé att jag skriver om varför jag är de, för ingen skulle ens förstå min anledning riktigt. Men jag lovar, efter minst 100 gånger så blir man jävligt less.

Kom hem för bara en liten stund sen. Jocke har dragit iväg, vet inte när han kommer. Tänker iallfall inte sitta uppe och vänta som en jäva åsna. Saga springer runt och ja, man kan nästan tro att hon har ADHD eller nått liknande. Eh, ja. Vad ska man egentligen säga? Det är jobbigt att säga saker om och om igen. Det verkar som att det bara går in genom ena örat och ut genom det andra. Jag börjar faktiskt tröttna. Och jag börjar seriöst att tröttna på att leva som om jag vore 60 år. Helvete, fruktansvärt tråkigt liv.

Jag brukar inte ge upp, men den här gången tror jag inte att jag har något annat val. Nu tycker ni säkert att jag sitter här och tycker synd om mig själv. Men så är det inte. Jag har faktiskt några hjärnceller som jag kan tänka med och det har jag gjort den här gången. Det är nu eller aldrig. Stanna eller gå. Framåt eller stå stilla. Ja, jag kommer inte palla. Det är inte nått jag bara säger, utan det är den mörka sanningen. Nej ni, kanske lite te och tänka lite extra?