Jag är en ganska jobbig människa har jag kommit fram till. Jag har en förmåga att skjuta på saker, huuuur länge som helst. Och sen blir det kaos för då måste jag göra allting på en och samma gång. Förra veckan var de massor att göra i skolan, kurser som börjar, kurser som ska avslutas, uppgifter som ska göras och stämmas av, ändrat så att allt är på datan i stället för på papper, och tror ni de funkar som de ska? Nej. Ännu mer kaos.

Jag blir irriterad. Planering, tror jag inte riktigt att dom ha hört talas om. Och sen vet jag inte riktigt om de bara är jag som är totalt skadad i hjärnan för jag blandar ihop nästan allting. Nervsystemet, cirkulationsorganen, mikroorganismer, andningsorgan, celler, sjukdomar, rörelseorgan.. Hela jävla skiten. De går lite för fort.. faktiskt. Men det är ändå ganska coolt att kroppen gör så pass mycket, men att det kan fucka upp sig totalt om en liten grej går fel.. Jaja, på nått sätt klarar jag väl mig igenom de också..

På onsdag ska jag till farbror doktorn, och de känns bara allmänt döööjobbigt de också...

Men till helgen, vet jag att jag kommer må så mycket bättre. Ska koppla bort de mesta och bara njuta av världens bästa människa. Jag längtar! <3

Mamma; can u hear me?

Lördag, och fint väder. Jag ska försöka att hinna ut på en promenad med Sagis innan solen försvinner, men eftersom att jag har skjutit upp städning och tvätt och hela fadderullan ett tag nu, så har jag det jag måste göra. Fast jag har ju haft världens bästa H hemma och då blir det lätt att jag struntar i allting annat eftersom att jag vill ta vara på tiden då han är hemma. I måndags for han, och nu är de låååånga dagar tills jag får se den vackra människan igen.  Jag hade tur och fick ha han hemma i lite mer än två veckor, istället för en liten helg.

En del trista saker har hänt också. Saker som är jobbiga och hemska. Det är synd att det ska behöva hända såna saker, för att man ska vakna upp och se hur snabbt man kan förlora någon. Sen mamma gick bort, så har iallafall jag blivit mer rädd om människor runt omkring mig. För man vet aldrig. När man minst anar de, så händer de.

Den oro, den ångesten, den smärta, alla minnen, känslan. Då de händer något, så kommer minnen ifrån de att mamma dog in i mitt huve. Jag känner ett sånt jävla obehag och det gör ont i hela kroppen.

Jag tänker på er

Mamma <3

Och för dig har jag låtsats, och dolt mina tårar
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid.

Du är inte värd de!